ibland vill jag dö

Nu ska jag berätta något som ja... inte är så självklart att berätta för jag har ju ingen aning om vad det kommer att innebära för mig  då det kommer att landa hos er. För vissa saker får man ju bara inte känna, vissa saker får m,an bara inte tänka för då är det farligt, då känner den som lyssnar att å nej nu måste jag göra något. Men då ska jag säga att så är det faktiskt inte, ni kan inte rädda mig och ni ska inte ens göra det så släpp den tanken. men det finns faktiskt stunder då jag inte vill leva, jag vill inte vara i livet, jag vill inte vakna, gå och ta del av livet. men varför då? undrar säkert ni du som är så stark, du som kan , du som har så fin man och barn... och ja det har jag men det är inte därför.

jag orkar inte leva med mig själv, att spendera tid med en människa som hela tiden får dig att kääna dig otillräcklig, misslyckad, annorlunda och udda vill du ju till slut inte vara med. Det ästa är ju att du bara kan säga upp kontaken så slipper du höra allt skit och du behöver inte heller känna denna enorma tveksamhet till varför du ens finns till. Men för mig så ligger den rösten inom mig, dvs jag kan inte säga upp bekantskapen, jag kan inte stänga dörren, jag kan inte gå nä... den där jäveln förljer efter mig vart jag än går och ni kan inte fatta hur JÄVLA jobbigt det är att ständigt ha denna känsla inom mig. Det finns stunder då jag inte står ut, jag bara orkar inte höra och känna, jag mäktar inte med jag vill bara få en skön och lugn stund för ett tag. vad tror ni att jag gör?

Jo jag äter och äter och äter och äter ända tills magen värker så pass att jag inte kan stå rakt sen spyr jag upp allt för det går inte att ha kvar maten. Sen går det 10 min ...vad händer då... jo den jäveln kommer tillbaka och börjar mala men denna gång ännu värre för nu är jag även skamsen och skuldsatt över att jag rensat precis allt. vad gör jag då... jo ibland går jag och lägger mig men andra stunder börjar jag att äta igen för att få lugn och sen är det bara att gå in och spy.

Fattar ni... vilket jävla liv, patetiskt, pinsamt, vidrigt och bara så menignslöst. Så vad spelar det för roll att jag har allt om mitt liv ska se ut så här. Alla säger att jag är stark, själv känner jag mig som den mest svagaste och fegaste människan i världen.

Då vill jag inte leva, då vill jag hellre bort från jordelivet för det skulle vara så mycket lättare.

Men så kommer en ny dag och jag går upp med hopp, tro och vision att denna dag ska bli en ny dag, ännu har jag tydligen inte gett upp, ännu vill jag tydligen inte dö , ännu är tiden inte inne för mig att lämna. Men jag känner det och vill bara skrika ibland.

Nu ska jag ha myskväll och hoppas jag vågar hålla mig kärleksfull mot mig själv...