idag provade jag något nytt

Det här var sista gången...

Hur många ggr har jag inte stått inne på toaletten hängandes med huvudet över toalettstolen med fingrarna i halsen och sagt just den raden.

Ja ...gångerna är så många att jag kan omöjligt räkna dom, men det är säkert tusentals gånger. Tänk att gång på gång säga samma sak, med samma bestämdhet, desperata och sorgsna röst till sig själv och ändå göra det igen och igen. 

Vad är det som händer , vad är det som gör att just det hemska momentet glöms bort, trängs undan och bara förskönas så att jag till slut står där igen. Jo jag vet vad det är...det är den ännu mer befriande känslan som uppstår då jag äter utan att behöva tänka, känna, värdera eller känna ångest över vad och hur mycket jag åt. Den känslan då jag bara har total tystnad och frihet i huvudet är värd i stort sett vilken smärta som helst...ända tills just euforin är över och själva tortyren uppstår. Då helt plötsligt är det som att jag vaknar upp ur någon form av koma och kommer till verkligheten som just då är ett rent helvete.

Men när kommer dagen då jag verkligen menar med hela min själ att det där var sista gången hur jobbigt och illa dagen än har varit, hur rörigt huvudet än är och hur illa jag än mår så är det inte längre lösningen, för det var sista gången?

För mig är kvällen värst, för mig kommer det alltid då jag äter middag, vilket innebär att under dagen kan jag var helr klar och bestämd och överygad men så vips så kommer den där jäkla pusselbiten coh leder in mig i fel väg.

Så idag provade jag något nytt, jag skapade mig ett mantra kan man säga.

Under hela dagen påminde jag mig om just stunden, känslan och bestämdheten över att det här var sista gången. Så jag har upprepat det hur  många ggr som helst, framförallt då mina tankar börjat svävat iväg. Planeringen för kvällen, ängslan och rädslan för att stå där igen har dämpats av att jag klart och tydligt upprepat :det här var sista gången.

Så kom middagen, jag började äta, började känna mig mätt och smygande kom euforin och känslan av totalt lugn som just då bara vill fortsätta. Men skillnaden den här  gången var att jag hela tiden upprepade ; det här var sista gången och hur jag verkligen  känner mig när jag står där.

Idag...funkade det...helt plötsligt blev den euforin inte värd konsekvensen, så jag stoppade, borstade tänderna coh nu sitter jag i soffan mätt och trött men ändå fri från skam, skuld och sorgsenhet.

Det känns så  mycket bättre---