Jag avgiftar mig... år 2012
Jag avgiftar mig just nu, jag arbetar nu med att bli av med mitt träningsberoende. Jag är en missbrukare som försöker bli ren.
Det är nu tredje dagen och längtan efter en kick, en injektion av adrenalin, ett rus och en skön känsla är enorm. Bara en liten , liten stund... snälla... bara en liten stund skulle göra allt bra igen. Så ekar det , då blir allt vanligt IGEN.
Jag vill stänga in mig för jag är så svag och skör igen och då är det så lätt att falla dit. Men jag måste fullfölja det jag nu bestämt mig för.
Är man en missbrukare eller har varit det av något slag då vet man att man egentligen inte kan göra precis vad som helst för risken för att falla dit är så stor och lätt. Lockelse in till eufori finns runt varje gatuhörn, jag ser dom och hör dom men du som inte lever i mitt missbruk gör det inte och förstår inte heller.
Men jag gör det ändå, jag går ut, jag går ner på stan ...medveten om att risken är stor att jag kommer att falla dit. Det kommer räcka med en kommentar, en blick eller en påminnelse och jag kommer att vara körd.
vad händer... jo jag möter en man som vet vem jag är och han lyckas trycka på "on" knappen på en gång.
Jag ställer mig åt sidan och tittar på mig själv för att se hur jag ser ut.
jag ser en så svag och förvirrad tjej som precis upptäckt sin svagaste länk.
Han frågar mig om jag har tagit min injektion idag (om jag har tränat) för det är så han känner mig, det så han för det mesta ser mig, träna och springa.
jag svara nej...
han säger då att att han ska göra det lite senare, att han brukar göra det varje dag för det får honom att må bra och bli glad.
Genast blir jag påmind om hur härligt det är, hur lycklig jag skulle bli om jag bara tog en liten runda. genast glömmer jag allt annat, dvs det som sker när jag inte tränar och när det blir för mycket.
Jag går hem med ångest, ilska , sorg, förtvivlan, rädsla och oro.
Jag blev tillfrågad om jag ville hänga på, samtidigt fråga han om jag kanske inte orka.
Va... om jag jag vill... skulle jag inte orka... jag skulle kunna göra vad som helst just nu för att få en lite , liten injektion lyckorus
Det är klart jag både orkar och vill men jag ska inte för den kicken är bara något som får mig att känna överlevnad just nu i mitt liv, den skapar inget liv för mig längre.
Men jag är ju så svag och skör, och det är ju så tufft, jobbigt och provicerande att bara lyssna, bli erbjuden, påmind och lockad.
Jag blir arg, ledsen, rädd och osäker.
Just nu vill jag inte, kan inte lyssna till det eller prata om det för jag faller bara dit.
Snälla visa mig andra vägar, ge mig andra alternativ eller lämna mig bara utanför just nu.
Jag vill bara gråta men kan inte, jag vill slåss men inser att det funkar inte. Det är storm, och det är som ett tryck inombords och det måste ut på något vis IDAG..