Jag har en uppgörelse

Jag har en uppgörelse som just nu pågår inom mig. en uppgörelse mellan mig och min så kallad vän som har funnits med mig i 25 år.

 Jag vill inte längre göra saker tillsammans med han (det är nämligen en han av någon anledning). Jag vill inte längre göra val, planera,tänka,agera eller något annat genom hans argument. Jag vill utforska livet och världen själv nu, det räcker...det är bra nu... bara det att han släpper mig inte. Så fort jag slår upp ögonen på morgonen så är det första jag hör: God morgon Malin ...då var det dag s att stiga upp och ......jag allt  vad han nu har och säga och alla dessa argument.

Det är inte det att jag inte vill ta promenader, träna, städa, åka på semester, meditera, äta sund och god mat, hålla mig i form, bry mig om både mitt yttre och inre mm för det vill jag. Men jag vill göra det på mitt sätt, i min takt, i min ordning, utifrån mina argument, värderingar och behov. Inte efter hans för dom anpassar sig inte efter något annat än just görandet. 

Men det här innebär också att jag just nu bara istället blir helt handlingsförlamad för att jag vill inte ta mig för något som han har en åsikt om, då skiter jag i det. För att visa att han inte längre bestämmer.

 Trots att jag vill kanske ta en promenad för det skulle vara skönt i solen men ...nej!!!!

Så jag känner mig just nu bara som en ...ja...jag vet inte... någon som vill massor men gör ingenting för att hon sitter och slåss för sin rätt med en röst och person som ingen jävel ser men som har gått bredvid som en så kallad Morgan (alfons låtsaskompis) i 25 år och gjort så att jag har framställt som någon jävla idiot emellanåt för att jag har gjort saker och haft beteenden som är utanför alla sunda och käreleksfulla gränser. Och nu vill jag inte ha han bredvid mig längre men det går ju inte att döda fanskapet, det har jag ju försökt göra några gånger. Nä.. det enda som är kvar som jag inte har gjort det är att stå med rak rygg och göra tvärtemot och orka vara uthållig i tomheten och vilsenheten som uppstår. Först då tror jag han kommer att fatta att jag inte behöver honom längre, jag klarar mig själv och jag är inte rädd längre. Lätt uppgift....nä skulle inte tro det..

För hur länge kommer det att pågår? en dag , 4 dagar, 1 vecka, 1 månad....ja hur länge måste jag vara i just den här känslan av att livet pågår där ute och jag vill vara med men just nu står det stilla när det gäller all yttre stimulans. Det är där jag är så jäkla svag, jag står till slut inte ut och så hoppar jag ut tidigare än vad jag skulle och så är jag tillbaka igen. Men den här gången vill jag verkligen inte det, herregud ... vad är det värsta igentligen som kan ske? ja..för mig känns det som att jag dör på något sätt och det är faktiskt en ganska otrevlig känlsa. Men rent verkligt gör jag ju inte det men emetionellt och spirituellt så är det ju en del av mig som dör för att en ny del ska komma till liv. Och det betyder ju då att det kommer att bli ett litet glapp i livet, mellan borgången och uppvaken...förstår ni vad jag menar? då är det inte så konstigt att jag under en stund inte kommer att vara så delaktig i livet...punkt slut