Jag har inte riktigt hunnit skriva....

Nu kanske ni undrar varför jag inte skriver så ofta och det är faktiskt för jag har fått ett jobb...

Tänk att jag har fått ett jobb, jag som inte kan något, jag som inte duger till något, jag som alltid känner mig otillräcklig, rädd för att misslyckas och så otroligt hård och dömande mot mig själv.

Ja det är ju precis så mina tankar har varit mot mig själv jämnt, det är precis dom tankarna som har gjort att jag inte velat vara med i livet. Dom tankarna har fått mig att inte se mig själv värd att lyckas, värd att leva, värd att få känna glädje och värd att få vara en del av samhället. Dom tankarna har gett mig min sjukdom, dom tankarna har gett mig beteenden som har skadat mig och gort mig frånvarande och svag.

Med dom tankarna har jag rymt och flytt för att få känna frid och tystnad för en stund. Dom fick mig att vilja svälta, hetsäta och spy.

Jag har inte haft en jobb med lön på 10 år, men jag har kämpat och slagits för mig, min själ och mitt liv. När jag låg inne sa dom att jag aldrig mer skulle kunna bli den jag en gång var. Dom meningarna har för mig setat som klister i huvudet och fått mig att hela tiden tveka på min förmåga. Under dom senaste 6 åren har jag inte vågat eller velat jobba samtidigt som jag har velat. Men rädslan har varit så stor att inte klara det så jag har många gånger satt fällben på mig själ. Vilket till slut har skapat en ond cirkel. Även om andra har sagt att jag är duktig så har jag inte trott på det.

När något nytt har hänt har min rädsla och känsla av att inte ha kontroll blivit så stor så min ångest har ökat och mitt självskadebeteende dragits till sin spets.

Så när telelfonen ringer och frågan är om jag vill hoppa in som idrottslärare blev känslorna blandade, först jaaaa... och sen neeeeeej .....

Jag vill men tänk om jag inte kan, orkar, gör rätt....men hur gör jag med alla mina vanor, min träning, mina matvanor. Tänk om jag inte orkar gör allt som jag borde, vem ska städa, dammsuga, fixa....ja allt..

Nä...jag kommer aldrig att klara det...

Men så börja jag, först en dag, två dagar, tre....1 mån , 2 mån.... och varje dag var en glädje tillsammans med en inre strid och kamp om saningar om mig själv, rädslor, prestationskrav, förväntingar, nya vanor och en massa mod att fortsätta och släppa kontrollen. Men på något sätt kom aldrig dom där hemska sakerna jag trodde, det blev inte så som jag alltid föreställt mig. Även om jag var rädd så gjorde jag mitt jobb, och helt plötsligt så började jag leva ett liv som gemeneman ,där allt inte kretsa kring mat och träning. Jag hade nu börjat fylla min existens, värde och meningsfullhet med annat innehåll. Nu hade jag barn som väntade på mig, som behövde mig och som jag hade något att ge. Jag hade annat att fokusera på än mina egna tankar, dom började få mindre och mindre kraft i mig.

Och nu har jag dagar som fylls med betydelse, värde, glädje och helt andra tankar än mina egna mörka. Jag har något jag vill säga, visa, föredla och föra vidare till alla dessa barn. OCh jag älskar varje sekund jag spenderar med dom.

Jag tror aldrig jag har fått så mycket kärlek, uppskattning och bekräftelse som jag får av dom.

SÅ eftersom jag har lagt så mycket tid på att bara förstå, acceptera och slåss i mitt inre nu när hela mitt liv har ändrats har jag inte hunnit skriva. Men jag hoppas det blir mer med tiden.