Jag hatar allt det här

Jag tror jag blir tokig, vansinnig, galen och....ja allt

Jag står inte ut mer, jag orkar inte, jag vill inte, jag har ingen lust, det är bara så vidrigt allt i hela min kropp. Jag vill inte vara i min kropp, jag vill inte äga den , jag vill inte gå runt i den och jag vill varken känna, ta eller se på den. Jag avskyr hela dess existens. Varför ska jag behöva ta mig igenom detta helvete?

I mitt huvud är allt logiskt, där är jag konstruktiv, klok, förstående och realistisk men inte i min kropp. Min kropp signalerar bara katastrof, hot, fel, panik, rädsla.

Att bli av med en sjukdom som denna är ...ja ett helvete. Det är helt omöjligt att ens komma i närheten av att förstå vad det är man går ignom rent fysiskt för att komma ur. Ångest är en sak, tvångstankar är en sak, föreställningar är en sak men den här känslan av att kroppen är död trots att du lever, känslan av att kroppen har stannat upp varenda funktion, signal eller sammarbete, det är långt över gränserna.

Att dag ut och dag in vakna och inte vara en del av din egna kropp, dvs du kan inte styra den, du kan inte välja, du kan inte uppleva lusfylldhet. Utan det enda du kan göra är att acceptera obehagliga upplevelsr så som när kroppen börjar fyllas med vätska och fingrar, ansikte och ben sakta börjar svälla upp och du känner hur det pirrar i hela kroppen på ett otroligt obehagligt sätt. Det enda du vill göra är att gå ut, andas, röra på dig och få vätskan försvinna. Men samtidigt är du så trött att du knappt orkar resa dig, sover längre än vad du brukar, sover mitt på dagen och mår illa i stort sett hela tiden. Dvs du kan inte röra på dig heller.

Jag bara hatar det, jag känner mig äcklig, ful, misslyckad och så jävla meningslös. Jag går ju bara runt här som en levande död människa och ska vara positiv och glad för att jag tar mig igenom någont som aldrig tar slut för att det ska ge mig något bra där framme. Men när kommer det där framme?

5 - 10 v tar det för kroppen att få  balans , fatta hur länge det är när en timme känns som en hel dag. Det är just i detta stadium jag alltid ger upp, då jag går min egna väg igen vilket varje gång leder till ett bakslag. och det idiotiska är att jag ändå gör det fast jag vet att det inte blir bra. Varför????? Jo för det känns bra just i denna lilla stunden.

Just nu skulle jag bara vilja gå ut och springa en lång runda, styrketräa, promenera..ja allt men i verkligeheten ja då är jag trött, illamående, vätskefylld och just nu väldigt irriterad och arg för att jag bara känner mig svag och ofri.

Dessa jäkla val, så hur ska jag göra kan man ju fråga sig, vad ska jag lyssna till och hur tar jag mig igenom?  jag vet inte faktiskt mer än att jag vet att mina gamla metoder i slutändan kommer ta livet av mig. Sen hur lång tid det tar att fatta det undrar jag oxå.

Jag är ibland en riktig katastroftänkare, jag tänker ofta om jag nu gör så här och känner så här jag då kommer jag alltid att göra det i ela mitt liv och det är då jag får panik.

Istället för att tänka att just nu är det så här och det kommer inte att vara för all evighet.

Låter bra men inte lika självklart att följa.

Så ja, dagens känsla är mest ilska och irritation...