Jag sitter fängslad!!!!

Nu sitter jag där igen...i fängelset, i mörkret, i den svarta hålan där det är kallt och trångt. 

För 4 dagar sedan var jag ute i ljuset, jag var ute i friheten och jag var fri.

Men så dök han upp så överraskande att jag tappade andan.

Han har väntade ut mig, han har väntat på att få chansen att plocka mig.

 När jag  var på min vakt som minst... när ljuset sken som starkast i mina ögon och när själen dansade sin frigörande glädjedans.. 

Då, när jag var ute i det fria och insöp livets alla färger och möjligheter då...ja då dök han upp, med sån kraft, överraskning och skräck att jag inte hann med. 

Jag hann inte agera, jag hann inte springa och jag kunde inte skri

 Nu hände det som jag hade förfarat, nu dök han upp precis som jag hade kännt på mig. 

Jag har kännt mig förföljd, orolig och ängslig under några dagar men inte riktigt förstått vart det kommit ifrån.

 Här kom svaret Det här var svaret,  det var han ...han som har suttit och lurat i varje hörn för att ta mig tillbaka.

När ska ha sluta förfölja mig, när ska han sluta kasta in mig i den här mörka hålan, när ska han sluta bryta ner mig och tortera mig?

Han är så grym, kall och listig.

 Han är stark...starkare än något annat.

Med sin stora kropp, långa svarta kappa, mörka kalla ögon och strama ansikte.

Med sitt hånflin och och ögon som glittrar av ondska  får han mig att tappa andan och all min kraft. 

Han dödar min självrespekt ,och mitt värde piskar så hårt att hela kroppen värken. 

Jag blöder av både nya och gamla sår som spricker upp, jag ser inget av svullnaden från all gråt ,min kropp är blålila av alla blåmärken och värker som att jag skulle ha spjut genom mina armar och ben. 

 Det enda jag vill är att komma här ifrån, det enda jag tänker på är hur jag ska komma här i från.  

HUr ska jag ta mig härifrån, vart ska jag hitta kraften och modet, hur kan jag lura honom, hur kan jag ta mig förbi???

Jag vet att ingen kommer att komma och hämta mig, ingen kan rädda mig...för ingen vet vart jag är, det är ingen som vet vart jag sitter, ingen kan någonsin hitta mig. Det bara jag som vet , som kan och som måste. 

Men hur???

Jag försöker tänka på allt  jag kan vinna om jag tar mig modet att ta mig förbi.

 Men rädslan och smärtna är så enorm, rädslan för att jag ska ramla, för att jag ska snubbla på tröskeln och då... ja då kommer det göra ont, då är bestraffningen 10 hårda piskslag över hela kroppen. DÅ är slagena så hårda att medvetslösheten lägger sig över mig och jag kommer att bli kvar ytterligare en vecka.

Jag kan inte och får inte misslyckas om jag ska ta mig ut, jag måste vara beredd och stark. Men hur ska jag hitta styrkan när jag varje dag blir allt svagare här inne, precis som han vill att jag ska bli.

Ibland känns det nästan skönt när han slår mig, när han slår mig så hårt att jag tappar medvetenheten...för då slipper jag känna, då slipper jag smärtan, jag slipper rädslan, jag slipper se mörkret. Men så fort jag vaknar upp är helvetet större. 

Ibland gör jag ett medvetet val för att jag ska få stryk, för det gör så ont och det känns så hopplöst.

När jag inte orkar leva i smärtan, när jag vill försvinna.

.Just nu sitter jag i hörnet på golvet, det är kallt, dörren är stängd. Jag sitter med armarna runt mina ben och håller om mig. Jag skyddar mig, jag är trött, mår illa och jag fryser. Huvudet värker och sorgen gör mig svag.

 Men min blick är intensiv och stirrande mot dörren, min kropp skriker jag vill ut ...nu eller aldrig!!!!

Tankarna fladdrar och jag laddar för att våga, för att ta modet idag eller aldrig...men jag vet inte...dagen har precis börjat och insatsen....

Vad blir min väg......