Kvällen kom... och hur gick det då? år2012

Kvällen kom... risgrynsgröten och pannkakorna till barnen var klar. Jag var inte hungrig men jag var skör. Jag smakade och sen tog det inte slut. Maten gav mig den dära sköna känslan av eufori, den gav mig omsorg och tröst. Och till slut blev det för mycket, smärtan i magen började bulta på och jag hade inget annat alternativ än att gå och kräkas upp allt.

Fylld med skam och skuld satte jag mig i soffan och frågade mig själv... har jag lyckats i dag eller är jag bara misslyckas? Jag var duktigt som avhöll mig från tränignen men dålig för att jag inte kunde sluta äta, plus minus noll...

Ångesten över hur morgondagen kommer att bli börjar redan trycka på, jag vill inte gå och lägga jig fast jag är trött för då kommer morgondagen ännu närmre.

Snälla Gud säg om jag är på rätt väg eller inte för jag ser inte...

Jag dras i 2 vägar. Den ena ger mig en kick (träning) och den andra ger mig tröst(mat) och båda begränasr mig just nu i mitt liv genom att dom äter upp mina tankar och känslor så jag inte längre vet vem jag är.

Jag känner mig lyckad först då jag både avhåller mig från träning och för mycket ätande  men när ska det ske..

Jag vill ju inte svika någon, varken min familj eller mig men jag gör det varje gång och det får mig att vilja brinna upp i molekyler