Jo det går att vara en mamma...

Mår jag psykiskt dåligt?

Är jag deprimerad?

Känner jag ingen mening i livet?

Är jag psykiskt sjuk?

Nej... det är jag faktiskt inte...jag är inte deprimerad och jag är inte heller psykiskt sjuk.

Jag har en psykisk "defekt" kan man säga.

Jag har en överkänslighet som gör att jag reagerar och känner mycket starkare och mer än andra.

För 6 år sen ...ja då mådde jag dåligt, då var jag deprimerad och fann ingen mening försvinna från verkligenheten för attt dämpa min enorma ångest jag hade. Och det gjorde jag genom att kontrollera min mat och träna väldigt mycket.

Min överkänslighet var då inte bekräftad utan bara ett enda stort kaos i hela min existns och kropp.

Nu har jag fått ordning på all mn ångest och mina tvångstankar men jag har fortfarande kvar min överkänslighet vilket gör att jag behöver anpassa min tillvaro och liv efter det.

Den anpassningen är vad jag nu håller på att lära mig, vad det är balanserande och lagom för mig när det gäller intryck, socialt umgänge, mentala och fysiska påfrestningar. Jag kan inte längre leva som en robot som jag tidigare har gjort.

Men jag vet ju inget annat, vilket gör att jag så lätt hamnar i det, och det är då jag också får ett bakslag genom att mna ätstörningsbeteenden ploppar in och vill lösa situationen. Men jag går inte och tänker att jag vill leva så, det är min okunskap om mitt nya jag som gör det.

Precis som en diabetiker har en insulinöverkänslighet /underkänslighet, som gör hen mer känslig för olika livsmedel som vi andra inte alls behöver fundera kring. Men diabetikern går ju inte runt och är sjuk 24 timmar om dygnet, då hen blir sjuk är när hen har missat en måltid kankse eller slarvat lite grann, precis som gemenaman ibland kan göra. Men för hen blir konsekvensen större än lite trötthet.

Det betyder att en diabetiker behöver anpassa sin vardag, sina val, sina matvanor, fysiska aktiviter och livsstil till sin överkänslighet för att inte bli sjuk och må dåligt.

Likaså är det för mig som har en överkänslighet i mitt psykiska/mentala liv. Om jag accepterar det och lever efter den vetskapen så kommer jag inte att må dåligt, för jag kommer inte att utsätta min redan överkänslighet  för påfrestningar som den inte klarar av utan att ställa till det i min kropp. 

Så om jag nu vet det, då är det väl bara att göra som jag ska, eller... nä riktigt så lätt är det inte. För livet är inte bara en raksträcka, jag är inte mer än en människa och jag har inte hunnit lära mig alla fallgropar än. Jag har precis förstått och börjat se sammanhang.

Precis som en diabetiker så händer det att hen inte äter med rätt mellanrum vilket gör att hen då börjar få alla fysiska och psykiska reaktioner. Men hen gör det inte för att hen vill bli sjuk utan för omständigheterna satte hen i situationen och hen hade ingen förberedd plan för det.

Så vad jag vill säga är att jag och många med mig är inte några psykiskt sjuka indivder som inte klarar av att leva med samhällets all påfrestnignar och krav.

Vi är helt vanliga människor men med en "defekt" som inte syns för den sitter på insidan som gör oss mer sårbara och sköra.

Jag tror aldrig att jag kan bli av med just den sårbarheten men jag kan lära mig att leva med den och hitta redskap och metoder för att undvika dom stora konsekvenerna.

Vilket också innebär att jag på frågan om det går att vara en mamma trots att man har "defekter" så ja...det kn man för jag är intemin defekt, den är en del av mig. Det viktiga är hur jag hnterar den och hur mycket jag låter den leva ut i alla mina andra sidor.

Jag frågade min dotter vad hon skulle säga om hon skulle beskriva mig som mamma, då sa hon spontan och påhittig. DÅ frågade jag om hon inte skulle säga att jag var en sjuk person.

Nej...absolut inte, jag ser inte dig alls så...

Ibland dömer vi oss själva så mycket hårdare än vad vi behöver, våra barn är väldigt toleranta och kärleksfulla. Att inte vara "perfekt" är ockås en skola för vära barn, det visar livets alla sidor och hur man kan leva med det och även ta sig igenom det. Jag tror att det i sin tur skapar barn som sen blir vuxna med en högre empati och förståelse för sina medmänniskor.

Så alla ni mammor som känner oro och otillräcklighet...ni är den bästa mamman erat barn kan ha. Men det gäller att ni själva vågar tro det också, för det är först då ni kan visa det och dom även kommer att känna det.

Visa din sårbarhet men också din styrka, tala om dina drömmar men också dina rädslor, berätta om dina tankar och vågagå din väg oavsett vad alla andra föräldrar tycker och tänker.