Min kropp är ett helvete

Vad är det som händer med min kropp?

Vad har jag egentligen utsatt den för, har jag missat alla signaler på att den håller på att gå i tusen bitar?

Kommer jag någonsin bli hel igen, kommer jag att fungera som en hel människa, kommer jag någonsin få tillbaka min fysiska balans?

När jag nu befinner mig mitt i helvetet känns det som ett mirakel, att min kropp skulle kunna repareras...det är så mycket som inte fungerar, det är så mycket som bara inte längre ens lever i mig.

Hur kan jag ens ha kunnat stå på bena, hur kan jag ens nu står på bena?

Varför är det ingen som berättar hur hemskt man mår och hur sjuk man blir när man bryteren vana och börjar om, hur man mår när man sitter still istället för att röra på sig hela tiden, eller sover på nätterna i stället för att vara uppe på nätterna och äta och vandra runt. Eller när man börjar äta mat istället för att hoppa över måltider eller spy upp dom när man väl får i sig dom.

Varför har ingen sagt att hela kroppen kastats in i en torktumlare som bara matar på i hög hastighet och värme och gör att man könner sig totalt nedslagen.

HUr sjuk kan man egentligen bli?

Om ni bara visste...influensa, magsjuka, feber...ja du kan nämne vad du vill...det är en bagatell i jämförellse till det här. Ta alla sjukdomar, influensa, magsjuka, inflatation i muskler och leder, den värsta träningsvärken du haft, mjölksyrna efter ett hemskt träningspass och mattheten efter en riktig fest där du gick och la dig kl fem och vakna sju.

Ja så mår jag, så känns min kropp, hur står man ut, hur motiverar jag mig att fortsätta och lita på att det kommer gå över då varje dag bara blir värre och värre.

På dagarna fryser jag och på nätterna svettas jag så det är pölar över kroppen, lakana är genomblöta.

Det är som att hela kropåen jobbar på högsta nivå att driva ut gifter och knark som kroppen lagrat under alla dagar, månader och år av svält, kräkning, hetsätning och träning. Där ingen vila eller sömn har fått plats.

Jag orkar en sak och det är att sova, vila och sitta inne, jag som är så stark och pigg är nu helt utslagen, det är hemskt.

Varje dag tänker jag att det vore så skönt att bara slippa känna allt det här för en dag, bara en liten stund, lite frihet och harmoni. Jag vet ju vad jag ska göra, jag vet hur jag kan få bort det för en stund men jag vet också att det kommer leda mig till helvetet i evighet.

Jag har inget val längre, jag har inga alternativ längre, det är bara en sak och det är att stå i smärtan, att känna och återigen känna.

Känna allt det där som jag aldrig har velat känna, allt det som jag sprungit ifrån, allt som jag har rymt ifrån och inte velat möta eller ta del av. Och nu kommer det, allt på en och samma gång, och det är inte vackert.

Jag har gett upp, jag har släppt kontrollen, jag planerar inte längre, bestämmer inte, tänker inte...jag känner , lyssnar och följer. Jag gör någt jag aldrig gjort förut, jag lämnar över ansvaret, mitt ansvar , mina tankar och mina strategier.

Jag önskar jag fick veta hur länge det skulle pågår, hur länge jag kommer att känna så här, hur länge jag kommer fyllas med vätska i kroppen, tro mig ha energi men ta slut så fort jag gör något.

När vet jag att jag har fått balans, när vet jag att det är dags att börja igen, när vet jag att jag kan träna, promenera och vara aktiv utan att få ont överallt?

Jag vet ju ingenting, vilket för mig är bland det värsta jag vet men nu måste jag bara stå ut med det. Det är bara en dag i taget som gäller, inget annat.

Men jag är rädd också, rädd för mig själv, rädd för att inte ha tilliten till mig själv, rädd för att misslyckas, rädd för att vara besviken på mig själv och rädd för att falla dit en gång. FÖr en gång är inte en gång, det blir straten på veckor och månader av självbestraffning.

Men det är bara jag som kan göra det här, bara jag som vet och bestämmer och det är ensamt och läskigt...

En dag i taget....en dag i taget...