Inte utan min man

jag har många gånger tänkt på Anders min man , hur mår han och vem bryr sig om honom. Hur är det för honom egentligen nu när jag inte längre varken är eller ser ut som den han en gång gifte sig med. Vad tänker han , hur känner han och vad önskar han.

Även fast jag mår väldigt dåligt i mig och har ett väldigt destruktivt och egoistiskt beteende så ser jag. Jag ser hans sorg, jag ser hans förvivlan, hans kamp, hans förvirring och hjälplöshet.

Han känner ju mig utan och innan och har gjort det sen jag var 17 år, han vet vem jag är, vad jag kan, vad jag känner och vad jag är rädd för men också vad jag älskar och brinner för. Nu lever han med mig men inget utav det finns eller syns längre. Varje dag möter han en person som liknar mig  men det är inte den han känner till. Varje dag möter han en person med tankar och beteenden han inte har en aning om hur han ska tolka, bemöta eller tro om. Varje dag ställer han sig frågan ska jag säga ifrån eller inte, ska jag ställa krav eller inte, ska jag bli arg eller vara tyst ska jag lämna eller vara kvar?

Jag minns dagen som igår när han körde upp mig den där tisdagen till Löwenströmska, det var en varm solig sommardag. Vi åt våran sista frukost tillsammans på baksidan hela familjen, ingen sa något. Sen körde vi barnen till farmor. Resan upp tillsammans var som en dimma, ingen av oss tror jag förstod vad som höll på att hände, ingen förstod hur vi hade hamnat här.

Vad hände???

Väl uppe blir vi visade till ett rum som skulle bli mitt, Anders fick instruktioner om hur han skulle vara mot mig och vad som gällde.JAg fick gå och äta i en kal matsal medan han vänta.

Sen var det dags för honom att åka, vi satt i det där rummet, jag i en fotölj och han på sängkanten mitt emot mig. Vi tittade på varann och det enda som syntes var sorg, rädsla och förtvivlan. Tårarna rann ner för mina kinder, jag ville inget annat än att åka med honom hem, jag ville inget annat än att han skulle ta med mig. Jag ville skrika åk inte utan mig snälla, lämna mig inte här. Men jag visste att nu var det dags att börja resan mot ett läkande annars skulle jag aldrig mer få leva ett familjeliv igen. När dörren gick igen och jag såg hans rygg försvinna iväg tänkte jag ; vem har han nu? vem tar hand om honom? hur ska han överleva allt det här?

Det är inte ett enkelt och harmonskt liv att leva med en människa som mår dåligt och som man dessutom älskar längst där inne, en människa som har förvandlats till något ondskefullt.

Att gång på gång få frågan; men hur mår barnen igentlign? men hur är det med Malin? men vad gör du? varför gör du inget?

Eller kommentarer som: Du måste ju göra något, säg till henne att sluta, du får väl sätta ner foten, det här är ju farligt, men tänk på barnen, du får väl tvinga henne

Ja listan kan göras lång med frågor och kommentare som sprider ännu mera salt i det sår som finns, Och allas självklara förklaring är att jag bryr mig bara.

Mmmm tack så mycket men just det sättet att bry sig på ställer mer till det än ger omsorg.

Det är väl klart att han visste och jag att barnen mådde jätte dåligt, att det var farligt, att det borde ta ett slut.

Det är klart att han sa ifrån många gånger, blev arg, hota med att flytta, försökte kontrollera mig, förbjuda och tvinga men inget utav det hjälper, för DU KAN ALDRIG BESTÄMMA ÖVER EN ANNAN MÄNNISKA.

Det enda han kunde påverka var sitt eget liv och sina egna val kring allt som pågick, han kunde välja att gå eller stanna, och han valde att stanna med vetskap om vad det skulle innebära.

Han sa att han mådde bra, att allt var bra för vad skulle han säga???

Ingen skulle orka lyssna på allt han upplevde och kände, ingen skulle kunna ta in allt med distans utan att värdera och sen säga men du kanske borde göra något. Det fanns inte plats för honom att må dåligt, det var tvunget att han någon som var "stark" och stail när allt annat gunge. Men det kostade honom mycket både psykiskt och fysikst.

Till alla där ute vill jag säga att han gjorde, han kämpa, han lyssna, han trodde på mig, han såg mig bakom den sjuka, han var förtvivlad och uppgiven, han var arg och rädd. Han stod där när ingen annan gjorde det, han stöttade mig i mina beslut och val som inte gick i linje med sjukvården. Men han sa att i nöd och lust har jag ju sagt och just nu är det en riktigt stor nöd men en dag måste väl lusten komma om vi tar oss igenom det här.

Nöden blev allt mindre och idag finns lusten där men på ett sätt vi aldrig tidigare upplevt. Men allt tack vare uthålligheten i nöden. Men kom ihåg att det koster tid, mod, engagemang och vilja för att komma dig. Timmar av samtal hos terapeut, timmar av egna samtal om känslor, tankar, respekt, acceptans, ansvar och ärlighet.

Men det är värt det........