Min resa i Indonesien

Resan har nu börjat och det enda jag vet är att inget kommer att vara som det brukar vara.

Vilket innebär att jag inte heller kommer att känna, göra och uppleva som jag brukar.

Efter många veckor av hård överlevnad hemma kan jag helt klart erkänna att jag inte känner mig på topp. Bara de senaste dygnet har jag sovit 80% av tiden molande värk, huvudvärk, vätskefyllnad,svullen mage och mjölksyra i hela kroppen. Under mina ögon hänger påsar stora som soppsäckar och på mina kinder står det ut två stora golfbollar som mer liknar en hamster som har samlat på sig föda för resten av året. Och inte nog med det, under hakan liknar jag en tupp med två stora hängande och svullna körtlar.

Så att se mig i spegeln just nu är ingen vacker syn, snarare en påminelse om mitt destruktiva beteende som jag dagligen använder mig utav för att fylla detta tomrum som ekar inom mig.

Ett tomrum som jag ständigt arbetar hårt med att fyller på men som av någon anledning hela tiden förblir tomt.

Varför...ja det är vad jag ska ta reda på under den här resan.

Det är dax nu att få veta svaret på den sista gåtan, den som ska ta mig in i mål, den som ska fylla mitt tomrum och bestå oavsett vart jag befinner mig i världen.

Svaret på gåtan som ska bli mitt egna istället för ett samlat dokument som  omgivningen satt ihop och gjort till någon formell och praktisk vägvisare som ska ge mig ett "friskt" liv.

Det är jag så enormt trött på, att jag vill spy av bara den anledningen... nä det kan jag säga att om jag åker här i från och känner samma tomrum som jag gör nu...ja då vet jag inte vart mitt liv kommer att sluta. Inte speciellt lyckligt i alla fall.

Så med det kan man alltså sammanfatta denna början med att jag har en förväntan och förhoppning om att denna resa ska ge mig svar och redskap som ska fylla mitt tomrum och på så vis ta bort min allt mer utmattande och smärtsamma tillflykt jag dagligen avslutar mina dygn med.

Skrivet under min resa i indonesien