Min vägvisare
26.07.2015 18:35
Det var så skönt när min terapeut sa att just nu verkar du befinna dig i en “trots” som vi alla någon gång i livet behöver genomgå och den enda lösningen just nu är att härbärgera innan en balans kommer att uppstå. Det som vi inom psykosyntesen kallar syntes. Vilket fantastiskt redskap det blev i denna enorma process.
Tes-Antites blir en syntes!
Jag befinner mig just nu mitt i ett ping pong spel mellan min tes och dess antites. Jag håller just nu på att utforska mina olika poler och dess ytterligheter, vad de tjänar mig respektive begränsar mig.
Jag har förstått att båda polerna tillhör mig precis som alla mina delpersonligheter, att de begränsar mig och tjänar mig. Att den vägen jag behöver gå för att de ska tjäna mig allihopa är via mina känslor.
Så fort jag börjar kontrollera mina känslor genom flykt av något slag tar vissa delpersonligheter över dirigentpinnen och spelar på av bara den och vips så har den delpersonligheten blivit begränsande istället för tjänande. Men genom stillhet och ödmjukhet mot mig själv kan jag plocka tillbaka delpersonligheten i orkestern och på så vis ta över pinnen igen. Men det går absolut inte med våld, ilska, tvång eller bestraffning, då blir det bara värre.
Så min vägvisare men också transpersonella kvalité jag behöver mer utav, träna på och som hjälper mig med min orkester är just nu KÄRLEK.
Fokus och uppmärksamhet på kärlek ger empati, ödmjukhet, acceptans, förståelse och mod till att härbärgera i stunder av smärta.
Jag har gjort en fantastisk resa, en resa som har räddat mitt liv, gett mig liv, en framtid och massor av möjligheter. Jag kommer att vara på resande fot hela livet och det känner jag med glädje och nyfikenhet.
Jag åker fortfarande fast ibland, jag tar fel väg och tappar bort mig men det finns hela tiden en ledstjärna som lyser starkt och som hela tiden hjälper mig tillbaka.
Psykosyntesen är ett synsätt som ser hela mig, min dåtid, nutid och framtid. Det synsättet skapar en helhet och ger mig trygghet och en känsla av fullständighet.
Min terapi har varit fantastisk då terapeuten har lotsat fram mig till svaren istället för att försöka ge mig dom. Efter varje gång har jag alltid känt mig lite helare och fullständigare.
När jag började kom jag med ett pussel där bitarna låg i en låda bredvid en tom tavla. Jag visste varken vilken bit jag skulle börja med eller hur det skulle se ut. Men varje träff har satt en bit på tavlan och ibland flera på en gång. Så sakteliga har en bild börjat visa sig om hur tavlan kan komma att se ut.
Pusslet är inte färdiglagat men jag vet idag hur det ska se ut och var bitarna ska sitta. Jag har lärt mig att pussla på ett lustfyllt sätt, i lagom takt, med mycket tolerans och mod.
Jag älskar livet även de dagar då jag (en del av mig) vill stänga in mig och inte möta världen och det är en vinst för mig att veta att det bara är en del av mig som känner så just nu och när det är dags så finns det sidor som vill och får träda in som också tillhör mig.