Mitt Sökande

 

Jag sökte i världens alla hörn utan att egentligen veta vad det var jag sökte efter.

Sökandet var både intensivt  och frustrerande stundtals men ändå givande eftersom jag är så fasicinerad av allt det mystiska som livet har. 

 

Jag har rest runt i Thailand under 10 års tid med en längtan att varje gång finna något som tillhörde mig. Ju mer påfrestande desto mer givande men också smärtsamt. 

Jag har med min familj, bott ute på öar utan större tillgång av några bekvämligheter, tagit kontakt med yogisar, mediterat, detoxat mig och ätit ayrvediska mediciner från indien som en ayrovedaläkare gett mig. 

 

Vi har spenderat nästan tre veckor på ett barnhem med 120 barn och levt utan rinnande vatten. Samt läst ett otaliga böcker om livet och dess utmaningar och möjligheter.  Mycket fann jag på vägen men aldrig den rätta nyckeln.  

Sanningar lärde jag mig också men aldrig riktigt min egen.

 

Så en dag kom nyckeln till mig , som skulle leda mig till min egna sanning, och det var i tron.

 

 Sanningen finns alltid där det finns tro. Men det var absolut inte självklart för mig att slänga mig in i en tro och bara hänge mig till något okänt. Med en del motstånd och rädsla tog jag min längtan och nyfikenhet och började sakta men säkert att lyssna. Och en av det första upptäcktena jag gjord var att  inse att GUD inte var det monster som skrämt mig under mitt liv. Och där började kärleken att växa inom mig. 

 

För att kunna möta kärleken handlar det först och främst om att tro, acceptera och inte vara rädd. När jag började fylla mitt liv med kärlek upptäckte jag också att jag hade två olika sidor. 

Den ena som var "JAG "den sanne och riktiga ,och den "ANDRE" som påstår sig veta hur "verkligheten" ser ut och bör levas. 

Den ANDRE har styrt och regerat i hela mitt liv och på så vis också fört bort mig från mitt sanna JAG.

Så när jag nu såg att jag hade ett JAG med önskningar och vilja lät jag den delen av mig  fantisera om hur jag skulle vilja leva just nu. Vilket inte såg ut som det livet jag tidigare levt och gjorde. 

Nu började jag känna att jagVILLE känna mig glad och nyfiken samt få tro på mina drömmar igen. Jag började  känna att jag ägde kraft och att jag kunde kämpa för det jag ville i livet. När tankarna fick leva ut fylldes oxå jag av en sorts lättnad och ljus som spred en varm och trygg känsla i mig. 

Den ANDRE blev helt plötsligt väldigt liten och jag kunde se den med helt andra ögon. Den ANDRE som under så lång tid varit "jag", visades sig vara en svag kvinna som försökte ge intryck av att vara stark men som var rädd för allt, och som intalade sig själv att det inte var rädsla utan den vishet som ägs av den som vet hur verkligheten ser ut. Hon behärskade och förslavade det som alltid borde vara i frihet; hennes KÄNSLOR. En kvinna som försökte döma framtida kärlek efter gamla lidande. Och på så vis avhålla sig ifrån den.

Men kärleken kan vi inte leva utan, den ger oss näring till våran existens. Trots att den kan föra oss till både helvetet och paradiset så behöver vi acceptera den och ta oss den till oss och se lyckan i att den alltid tar oss någonstans.

 

Det handlar om att söka kärleken där den finns även om det innebär timmar, dagar och veckor av besvikelser och sorg. För det kan jag definitivt säga att vägen till kärleken var varken snabb eller smärtfri.

Men den dagen då jag bestämde mig för att finna kärleken visste jag också att jag skulle få uppleva allt i från himmel och helvete, glädje och sorg, dröm och förtvivlan. Att vindarna som blåste från min själs dålda vrå inte längre skulle hållas tillbaka. Nu skulle jag börja lyssna på min inre lilla flicka jag en gång varit. Till den  lilla tjej som var så rädd att älska och mista. 

Trots att jag upptäckte mitt sanna JAG försvann då den ANDRE  i  mig? Nej då, den finns där, förtvivlad och rädd över att inte få kontrollera och styra , snabb med att upptäcka fel, säga nej och poängtera det omöjliga. Fast besluten om att alltid vilja byta riktning på vinden. Visst är jag svag för den ANDRE då den styrt mig under större delen av mitt liv. Det sorgliga är bara det att den har gett mig en bild av att vara hård men bara för att jag igentligen var svag, och kall för att jag var rädd.

 Men jag  är trött på henne och att se livet genom hennes ögon. Det leder bara en väg, till ett ensamt, kallt och sorgset liv.