När den växande känslan kommer på besök

Jag avskyr när den där växande känslan av ett inre tryck bara sprider sig i min kropp och hur hela jag bara ökar farten inom mig och laddar för at springa. Den där känslan av panik, ångest, kramp oc känsla av att någon håller på och stryper mig långsamt.

När den bara dyker upp så där oväntat, utan förvarning eller signal, då har jag inte en chans att stoppa processen. FÖr då är det bara en sak som gäller och det är att fly  och slås, men jag vet inte från vad igentligen, bara att jag har en känsla av att jag står inför liv och död.

Den är hemsk, jag har ingen kontroll när den kommer, förr kom den minst en gång omdagen  men nu för tiden så är det väldigt sällan, men när det händer är det med stor kraft och det enda jag vill är att rymma.

Jag har faktiskt inte hittat någon bra strategi än för att hantera det hela på ett mer sunt sätt istället för ett destruktivt sätt. Jag har bara en strategi just då  och den kan jag och vet jag fungerar för stunden även om den drar ner mig sen. Men just då spelar det ingen roll för just då finns bara här och nu.