När du är tunn som luft är du nästan perfekt...

Jag hör ofta av människor som pratar kring och om människor med en ätstörning att dom inte kan förstå...

Jag förstår inte varför...

Jag förstår inte hur...

Jag förstår inte att det ska vara så svårt...

Jag förstår inte att hen inte förstår...

Ja... och jag tror en person som inte har haft en ätströrning någonsin  kommer att förstå och det kankse inte är meningen att man ska göra det men däremot kan man få en förståelse för hur den bildas, växer och livnär sig hos en människa och på så vis också få ett mer empatsikt förhållningssätt till en människa som är sjuk i det.

Jag skulle bara vilja dela några enkla och tydliga vinklar  hos en människa med ätstörning och du som läser gör det nu från en annat perspektiv än ditt eget. Dvs lägg bort dina egna normer, värderingar och dömande och lev dig in, så mycket du kan utan att blanda in dina egna känslor.

När du är tunn som luft är du nästan perfekt... ja så är det,då uppstår en form av frid.

En negativ självbild och rädsla för förändring är det mest centrala för mig som lever med en ätstörning vilket innebär att en av det viktigaste utgångspunkterna för en terapeut då är att få mig att förstå att förändring är möjligt. Och att jag också börjar förstå mig själv och kan se på mig själv i min värld på ett nytt sätt. För på något sätt har jag bildat en värld inom mig som byggs på att livnära min ätströrning, tankar, känslor, val och socialt umgänge är allt byggt på min ätstörning.

För mig är svält det enda valet jag upplever mig ha i livet vilket gör att du där ute inte kan döma ut mig om du vill komma mig nära eller få kontakt. Även om det låter galet för dig så är det så min överlevnad har blivit.

Problemet med att få hjälp är att vi oftast dras över en och samma kam och att fokuset ligger på kropp pch vikt vilket är så långt ifrån en väg till att bli fri och frisk..

Det handlar om att se hela människan inte bara en felslagen banting. 

Matilda Karlsson skrev i en uppsats: bantning och missnöje med kroppen är så utbrett i samhället idag att det normaliserats. För att förklara - och behandla - anorexi måste man alltså se bortom faktorer som kropp och vikt.

Att prata med en anorexipatient är svårt, det vet jag vilket gör att man allt för ofta inom vård anser det onödigt och verkningslöst, vilket absolut inte är sant. Men det kräver en inställning om att förändring är möjlig hos personen som möter en anorektiker. För varför ska jag som är sjuk öppna mig, dela med mig och blotta min trasiga och nerbrutna själ till en person som inte tror at jag kan bli helt frisk men till vilket pris som helst vill att jag ska gå upp i vikt? NÄr det enda jag ser som det enda valet för överlevnad är att svälta.

Nä det finns något som heter tillit och det har inte en anorektiker vilket gör att hen också stänger in sig och utesluter världen. Men hen saknar någon att känna det för så att möta en person som kan ge det, kan bli räddningen och vägen ut . Men det tar tid... lång tid och det måste få ta den tid som krävs. Ha tålamod och när du som står bredvid inte orkar, lägg inte det på den sjuke ta hand om dig själv då precis som hen får göra.