När Hjärtats sår spricker upp

Nu har jag fått uppleva något som jag tidigare upplevt och som då gjorde mig illa i mitt hjärta. Händelsen ger mig påminelser som gör att det gammla såret spricker upp.

Jag vet inte vad jag ska säga egentligen , det enda som kommer ur mig är att det bara gör så himla ont. Jag känner mig inte längre som en vuxen kvinna,jag befinner mig just nu i mitt lilla barn (Malin 5 år).Hon har ramlat och slagit sig och det både blöder och gör jätte ont. 

Hon är ensam, det finns ingen vuxen i närheten som kan trösta henne och hålla om henne. Hon är rädd och vill bara springa hem till någon som vet. Hon gråter så där intensivt som man kan göra ibland, så luften tar slut och bröstet känns som det ska pricka. Men det kommer inte ut något ljud, det enda man ser är ett skräckslaget ansikte med öppen mun och med en färgnyans som sakta förvandlas till blå röd. Hon får ingen luft, det sitter fast i bröstet. Smärtan, rädslan och paniken är så stark och intensiv att hela kroppen värker och spänner. Den är totalt orörlig, varje led och muskel har förvandlats och blivit förfryst.

Världen står stilla......

Det enda som äger rum just nu är detta tillstånd som är så fruktansvärt att hon hellre skulle ramla ihop och dö än att behöva uppleva allt detta på en och samma  gång utan att kunna göra något åt det..

Till slut kommer den där vuxna räddande ängel och krampen släpper, luften kan komma in, ett andetag tas och ljudet av gråt och förtvivlan får nu göra sig till känna. 

Men för mig finns det ingen vuxen som kommer och släpper loss den där proppen, för mig finns det bara en möjlig person som kan göra det och det är jag själv.

 

Men hur kunde den lilla händelsen göra så här frukansvärt ont? det verkar ju nästan lite larvigt. Men det gör det, det bara gör så ont att jag inte vill finnas till för jag vet inte hur jag ska komma undan. Jag har ingen lösning mer än att jag bara vill fly undan och helst bara sätta på en litet plåster som gör att det åtminstånde inte blöder mera. Men jag vet inte om det räcker och kommer att hålla, vad händer nästa gång? kommer såret gå upp varje gång det utsätts för en liknande incident? då kommer jag alltid att vara sårbar i dom lägena. Så hur gör jag mig mindre sårbar i framtiden? 

 

Kanske behöver Jag  låta det läka med omsorg, tid och behandling, men det kommer innebära att jag behöver stanna upp för en stund. Och det vet inte jag om jag har tid och lust med. Därför vore det skönare med ett plåster så att jag bara kan få fortsätta i det jag just nu är i.

 

Men att leva ett liv ute på ett minfält är ett ensamt liv. Att ständigt vara på sin vakt, orolig, ängslig, sårbar och beskyddande. Med en känsla av att alltid vara i en riskzon för att bli skadad och sårad..

Jag vill bara gråta, skrika, krypa ihop i fosterställning och sova. Gömma mig och vakna när allt är över. 

 

Hur gör jag för att läka hela vägen?

 

Hur länge behöver jag skydda mig från omvärlden för att hinna bli helt läkt utan att gå sönder varje gång jag stöter på ? 

Kommer jag någonsin att kunna stöta på utan att såret spricker eller behöver jag hålla mig undan resten av  mitt liv?

Vad betycer det här?

Att jag inte kan åka hem även om jag skulle vilja

Att jag flyr för att kunna leva

Att jag inte själv kan bestämma vart jag vill bo

Att jag aldrig kommr att bli älskad och bekräftad på det viset jag önskar.

 

Just nu känns det inte som jag har något eget val eller fri vilja. Just nu gör det bara ont att inse. 

Jag önska att jag bara kunde gråta men det sitter fast i bröstet.

Jag väntar på den trygga famnen.......