När jag blir som en robot

Ibland kan jag känna att det är ett handikapp att vara en människa utan filter, utan gränser, smärttålig och väldigt väldigt abitiös.

För när alla dom sidorna spelar tillsammans samtidigt då blir det inte bra, till en början ser det bra ut  men slutet är alltid samma...kaos

När dom slåss ihop finns det inget stopp, inga känslor, inget förnuft och absolut ingen ödmjukhet. Det är som att hela kroppen förvandlas till en robot som bara går och går tills det säger stopp och då är batteriet slut. Och när mitt batteri tar slut...ja då tar det slut och då funkar varken huvudet eller kroppen. Jag blir nästan dum i huvudet, och det värstadå är att jag tar beslut som är helt galna. Jag gör tvärt emot vad jag behöver, jag får tvångstankar, ännu högre krav och till slut går jag på tomgång...

Men inte förrens något går sönder, stannar jag...

Så hur ska jag göra för att inte behöva gå sönder varje gång, hur gör jag för att bryta?

Ja...jag vet faktiskt inte...för jag kom precis på att det är just så här för mig

Jag är glad, pigg och fylld med energi och ideér som är (utan att jag tycker eller tänker på det just då) är alldelse för höga och många i förhållande till tiden, men det tänker jag inte på då för då lever jag i en bubbla . En bubbla som får mig att ... ja bara känna mig hög på endorfiner, kickar och liv.

Jag älskr ju känslan just då eftersom den ger mig utmaning, fokus och resultat men jag gillat inte konsekvensen som alltid kommer. Och som tar flera dagar att få tillbaka balansen och under de tiden är jag nästan veck. Vilket är skit tråkigt och inte motiverande.

Men jag fattar inte hur jag ska göra för att backa när jag hamnar i den härliga känslan, hur jag påminner mig och motiverar mig att stanna upp lite.

Ja ...det är vad min nya utmaning är  i livet, fundera, bepröva och lära om tills jag hittat något som fungerar...

Vi får se hur lång tid det kommer att ta och hur många misstag och snesteg jag kommer ta  på vägen.