När krisen är över
När man under en lång tid har slagit för sitt liv och dagarna har handlat om att hålla sig flytande ka det bli väldigt konstiga känslor och kroppsliga symtom som uppstår då man inte längre behöver göra det.
För under tiden detta pågår ger man varken tid eller utrymme för att vila, slappna av eller knappt refelktera, utan man har skapat en autopilot som har en knapp och det är on...
Allt man gör och väljer handlar om att fixa dagen, upprätthålla alla praktiska måsten och under tiden vet man inte ens hur mycket tid och energi man lägger på just allt det här. Man bara gör.
Men så kommer man till det läget i livet då saker och ting börjar lösa sig undan för undan och helt plötsligt behöver man inte vara på sin vakt, jobba för att hålla sig flytande eller vara rädd för at sätta sig ner.
Dvs nu har man kommit till det man har längtat efter, det som man velat uppleva så länge och som skulle göra en så glad. Vad händer då? Blir man glad och pigg?
Nä inte alls...istället känner man sig totalt utmattad, utslagen, hela kroppen värker och man känner inte lust till något annat än att sova. Kroppen varken vill eller orkar något och huvudet är bara tomt.
Vad tänker man då?
Jo...vad är det för fel nu då, varför känner jagså här nu, nu när allt är bra och lättare. Då känns det värre än vad det va när det var som värst. Så kan man ju inte känna, något måste vara fel på mig som känner så här. Men är det verkligen fel, eller kan det vara så att när man inte längre behöver slåss för sitt liv ja då kan man sätta sig ner och när man gör det, ja först då upptäcker man alla blåmärken, sår fysisk ansträngning man utsatts för. OCh först då kan kroppen säga STOP....nu behöver vi vila ett , jag orkar inget mer.
Striden som då uppstår mellan kroppens behov av återhämtning och mina egna tnkar och längtan att bara må bra och leva livet blir ganska stor. För vem ska jag lyssna till och hur länge?
Jag mår ju bra men ändå inte...men hur mår jag då?
Ja jag vet inte, och just den tanken skapar förvirring och vilsenhet. FÖr hur förhåller jag mig till det, hur gör jag mina val och hur vet jag vad som är rätt eller fel?
Där står jag nu...jag vet ingenting om mig själv känns det som. Allt jag vet ifrågasätter jag och undrar om det verkligen är så, om jag vill det, om jag måste det osv...
Hitills har jag kommit fram till att det enda som funkar är att verkligen ta en minut, timme och dag i taget. Planera så lite som möjligt, värdera så lite som möjligt och känna efter desto mer och framförallt våga prova nya vägar och val hur jobbiga dom än känns.