Nu är jag tom...

Jag andas knappt...smärtan i hjärtat och bröstkorgen är så intensiv att det känns som att jag nu har gråtit i 24 tim utan att ha fällt en tår.

Det finns vissa sår i själen som aldrig riktigt läker ihop totalt, sår som har enorma ärr och är väldigt känsliga för slag.

Tänk dig att du har råkat ut för en olycka där smällen var så stor att nacken slungades så intensivt så en whiplashskada uppstod.

 Du lever med skadan och du vet att den finns där varje dagen. Ingen ser den därför "finns den inte för omgivningen. Men för dig gör den det.

Så är du ute och går på stan och någon knuffar till dig. Smärtan du upplever är enorm, mycket större än vad smällen va, ingen fattar ditt enorma skrik för det är inte relevant till knuffen.

Men för dig är det en knuff direkt på en redan stor och smärtsam skada.

För dig innebär knuffen dagar av smärta, sorg  och tårar där överlevnad är ordet.

 Likaså kan ett köttsår som precis fått sin skyddande skorpa ge enorm smärta då du stöter i mot en kant. En stöt som gör att skorpan lossnar och såret börar blöda igen.

I min själ finns det sådana sår, i min själ finns det smärtor som blir enorma då det kommer människor och knuffar till mig.

I går fick jag en knuff, i går när min själ dansade och jag kände att livet låg i mina händer.

Då jag tänkte att nu tror jag nog att jag vågar ta emot det vackra som finns omkring och lita på att det tillhör mig.

Nu vågar jag glädjas åt den jag är och vad jag har lyckats med i mitt liv hitills.

Nu vågar jag lita på min omgivningas uppskattning.

Vad dum jag var som trodde det, korkad, naiv och blåst.

HUr kunde jag ens tänka tanken?

Varför skulle jag?

Det gjorde så ont...

jag tappade andan och förlamades genom hela kroppen. Jag kände hur hela min kropp försvann ur mina händer. Hur hela min närvaro i mig själv bara försvann ut i en vaken medvetslöshet.

 Jag började slå mig själv för att känna , för att få kontroll på smärtan och ...ja överleva.

Den är mycket lättare, den smärtan går att ta på, se och kontrollera.

Nu sitter jag här, med en känsla av tomhet, sorg och liter av tårar bakom mina ögon, men inget kommer ut...

Vad är att vara stark, vad är att vara modig och vad är att kunna hantera livets olika "påfrestningar" på ett ...ja rätt sätt?

Jag kan vara så stark... väldigt stark...

Jag kan vara modig...ja väldigt modig

 Och ja...jag  kan gå min väg och kliva över hinder..

 Men det finns vissa saker som jag inte kan bemästra,som jag inte är stark i, modig och logisk i.  Dom sänker mig på en sekund, och då har jag inte en chans. Då faller jag omkull med en duns och där fastnar jag.

 Att tänka eller resonera bort eller vara logisk... nej det går inte.

 För min kropp skriker, min kropp reagera, min kropp vill inte och klara inte. Min kropp slås ut och jag dör.

Där är jag nu , så känner jag nu och det är JAG just nu...