Och så kom julafton

Tänk att jag klarade två veckor, tog mig igenom ett helvete som jag sa till mig själv att jag aldrig mer kommer att göra. Började känna mig på banan och så kom den där julaftonen...

Varfö???????

Varför, varför ,varför..................

En gång är ingen gång brukar man säga , men i ett sånt här fall är en gång en start, och precis så blev det för mig. Och jag vet inte varför, jag vet inte när jag tappade fästet. Ja vet bara att jag hade full fokus under större delen av dagen tills kvällen kom, ds den absolut känsligste och mest riskfyllda tid, då jag börkar blir trött, tankar slirar och känslighten stiger. Det är då tänder ska borstas och jag måste säga till mig sjäv att nu räcker det, det är inte då jag kan vara som alla andra och sitta och smutta på lite gott och dricka och småäta lite nötter eller kex. Nej det funkar inte för mig så är det bara, för vid den tiden är jag för tött för att känna mina signaler av mättnad, belåtenhet osv så jag hamnar i en trans av något slag och så bara äter jag utan att veta vad, hur och hur mycket tills det blir så mycket att magen krampar. Då vaknar jag till liv och kan knappt sitta eller gå, och vad händer då? Ja ...illamående och raka vägen till toan...och där startar ångesten, skulden och skamen som lägger sig som ett mörkt, hårt och kallt täcker över hela mig och gör min värld mörk. Och när det täcket har lagt sig över då är det ingen lätt match att ta sig ur. Fr under är det smärtsamt, sorgset, hatiskt och oh ett enormt malande och ekande om misslyckad, dålig, värdelös, förlorare osv jag klarar ingenting i stort sätt. Och det ekar konstant vilket gör mig stressad, irriterad, frånvarande och väldigt flyktig. Jag vill bara bort, klarar inte av att vara bland människor, orkar inte lyssna, orkar inte prata. Höga ljud och stoj blr som en atombomb i mitt huvud. Jag gör ofta det jag inte borde göra för att jag har så  mycket ångest, dvs jag gör och gör istället för att sätta mig och känna in allt och låta alla känslor komma som kommer utan att värdera.

Och det går så fort att dra ner sig i skiten igen, så fort att tro att det inte finns andra vägar att gå en den destruktiva, det ä som att man har glömt alla dagar som gick rätt, dom finns inte längre . Jag har alltid gjort så här...

Det gör mig så ledsen, för jag orkar inte leva så längre, jag orkar inte må så dåligt, jag orkar inte tortera mig, jag vill vara fri...

Så frågan är...ska jag stoppa nu och välja att tänka på dom 15 dagar jag gick åt rätt håll och tänka att jag hoppar på det tåget igen. OCh att jag bara hade en felåkning, dvs tåget spårade ut men har nu bogserats tillbaka för att kunna fortsätta. Eller ska jag fokusera på dom två dagarna då jag började tuffa på fel spår och tro att det är väl den vägen jag ska ta annars hade det aldrig hänt.

Det är lättast att ta den vägen, men jag vet också vart den leder, den andra vägen är jobbigast eftersom jag behöver backa först och det tar en energi under ett par dagar. Men jag har inte färdats hela vägen på det spåret och vet inte heller vad det har att ge. Den vägen lockar mest men den kräver också mest.

Ja det är en ny dag idag med nya möjligheter, så ....ja jag står inför ett stort beslut idag med avgörande framtid för mig.

Bara denna morgonhar startat annorlunda då jag nu vaknade tidigt som jag brukar men känner inte att jag vill gå ut på en promenad just nu , vilket får mig att undra varför eftersom jag brukar tycka om det. Men just nu känner jag mig lite öm i kroppen, frusen, skör inombords och bara otrygg.

Det känns konstigt men igentligen vad spelar det för roll, vad är det som är så farligt igentligen att inte göra det man alltid brukar göra? Varför är det alltid så?