om du sköter dina matvanor så sköter jag mina

När jag vaknade morse kände jag faktiskt glädje på något sätt, jag kände mig hoppfull och bara glad trots gårdagens avslut. Det förvånar mig för oftast brukar det vara tvärtom, ångesten ligger som en tung dimma över hela kroppen. 

Självklart känner jag av gårdagen men ändå känner jag lätthet i själen.

Hur som helst så är det en ny dag, med nya möjligheter och chanser till att leva, jag blir glad bara av att det är snö, vitt och stillsamt.

Men nu vill jag ta upp en sak jag funderat kring när det gäller synen på "rätt/fel" mat för en person som lider eller har lidit av en ätstörning men också för gemeneman.

Av någon anledning så får en person som haft en ätstörning aldrig ha rätten till att få tycka om och inte tycka om mat. Det är som att ingen tror att man någonsin kommer att kunna känna smaker och själv ha upplevelser kring smak och konsistens. 

Det här är något som har gjort mig både frustrerad och arg många gånger att jag aldrig känt att jag får känna själv, utan alla andra ska hela tiden berätta och säga vad jag tycker och känner och vad som är bäst för mig. Och jag kan säga att dom till 99% har haft fel.

För mig har min matcykel sett ut ungefär så här:

Upp till jag var 12 år: DÅ åt jag allt, tyckte om mat, godis, kakor, husmanskost ...ja ni fattar . Det fanns inga värderingar kring maten. Visst hade jag vissa saker jag verkligen inte gilla så som isterband, blodpudding, köttbitar. Sen var jag inte så intresserad av godis eller sötsaker, jag åt det men klarade mig bra utan. Tyckte mer om att äta mat.

Från 12 år: Började ta bort allt sött, vilket jag inte åt på 10 år. Ville inte äta det för det var onyttigt och så saknade jag det inte. Men på det slutade jag äta mat, smör, kött mm. J,a jag intalade mig helt enkelt att jag inte tyckte om och ja då blev det så. Men vid 14 år så åt jag som vanligt igen men var dock fullt medveten om vad jag åt. Jag ville äta sunt och nyttigt vilket jag då trodde va typ fil, flingor, mackor. 

Åt inte så mycket till mat.

Vid 20 år: Förlorade jag mitt första barn och var nära att dö själv vilket då vände om hela mitt liv. Jag slutade helt att tänka kring mat och värdera det. Trots min sorg så mådde jag under den här perioden väldigt bra. Jag var fri mattankar under nästan 3 år. Jag åt det mesta.

Sen började jag som instruktör igen och då klev jag in i träningsvärdens alla fixeringar och jag utbildade mig till kostrådgivare som jag bla jobbade som . Vilket innebar att jag hela dagar satt och gjorde matprogram och blev väldigt insatt i alla näringsinnehåll.

Vilket gjorde att jag började ta bort kolhyderater i alla dess former, animaliska fetter, ja allt det som är "onyttingt!"

Det var inga problem för mig, jag hade koll, kontroll och tyckte om den formen av mat, jag mådde bra av den. Men det är ju som sagt väldigt påfrestande och inte mycket till känsla i det. Det är huvudet som äter inte lustar och smaklökar.

Vid 28 år: Började jag ta bort mat för jag då inte ville att min lilla bebis inte skulle ha ont i magen eftersom han hade kolik. Till slut tyckte jag inte om något alls förutom tomat, vitkål, kaffe, äpple och grönsaker. 

Vide det laget hade jag fåttanorexi för jag åt inget alls.

Under den här tiden matades jag ständigt av omgivningen att jag måste äta annat, jag måste unna mig gott, livet är ju att äta. 

Det var som att dom matade mig med det bästa receptet till att må bra, till att finna livsglädje, till att inte vara deprimerad, till att bli glad igen. 

Om du bara börjar äta så kommer allt bli bra, om du bara äter då kommer vi respektera dig, om du bara äter blir vi glada, då tycker vi om dig.

Så ja till slut började jag äta allt och då menar jag allt. Jag varken kände efter eller tänkte jag bara åt allt skit man kan tänka sig allt det som skulle göra mig glad och ge en i gemenskapen. Dvs nu var jag bara onyttig och osund, nu ville jag inte höra ordet hälsosam mat då blev jag tokig inombords. Men då visade det sig att alla andra tydligen började äta så och gjorde allt för att avhålla sig från det som jag hade varit ifrån i alla år men som då var så fel och sjukt.

Men vad va skillnaden?

Men eftersom jag åt saker jag inte va van vid och alldelses för mycket så mådde jag illa och fick ångest och där började bullimin. Jätte bra tyckte jag , nu kan jag äta allt utan att behöva tänka och sen spyr jag upp allt. 

Sen blev det ett liv med mat som ingen bör äta för mycke av och som jag hade blivit kraftigt överviktig av om jag inte spytt upp. 

Så pågick det i några år, och då började omgivningen ha åsikter om att jag åt för mycket åt gången och undrade hur jag kunde äta så mycket. 

Jaha då va det också fel, var det inte så här dom ville att jag skulle äta, vad det inte så här jag skulle äta för att bli glad igen.

Jag åt och jag åt i hopp om att känna den där glädjen och tillfredställelsen men den kom aldrig förutom just den lilla stunden.

Så till slut va det bara att börja om igen och äta efter mina smaklökar, lustar, välbehag och njutelse, utan andras åsikter och hökögon. Det var ingen lätt match att ta reda på om det är jag som tycker om eller om det var tångstankar.

Nu vet JAG vill och vad JAG tycker om och är väldigt noga med att inte lyssna till andras åsikter, om dom sköter sina matvanor så sköter jag mina. För jag tror inte dom skulle vilja ha någon stå och värdera deras mat, mängd och val.

Men tyvärr kan jag se att många som föröker ta sig ur sin anorexi gärna visar upp det dom nu äter och det är alltid bakelser, godis, pizza, hamburgare mm. Det är sällan vanlig mat, och då tro omgivningen att ja men hen verkar ju vara frisk hen äter ju sånt. Men det säger ingeting om en ätstörning.

En ätstörning är ett sjukt förhållande till mat som sitter inne i huvudet och i kroppen inte vad du egentligen äter.

Vad jag vill säga är att vill du bli fri är första steget att du börjar äta för att du vill det och ser glädjen och fördelarna med det, inte för att alla andra ska bli glda och bekräfta dig. FÖr helt ärligt så kommer dom aldrig bli nöjda, du kommer alltid att känna dig otillräcklig och misslyckad. För det finns alltid något du kan göra annorlunda i deras ögon. Vilket bara leder till frustration och nedstämdhet.

Börja känna efter hur saker smaker utan att värdera det är mitt tips