På återseende

Ja...jag lever fortfarande. Mer än någonsin faktiskt, jag har varit frånvarande för en lång tid nu. Varför? för jag behövde det, jag behövde ta tag i mig själv en gång för alla, jag behövde möta mitt mörka tomrum som jag under hela livet gjort allt för att slippa känna och vara i. Jag var till slut tvungen att möta den på platsen jag var mest rädd för. Mitt eget hem. Jag insåg till slut att jag aldrig kommer att bli fullständigt fri om jag fortsätter att fly ut i världen för att göra mig fri, jag insåg att där ute var det inga problem men så fort jag öppnade dörren hemma la den sig som en tjock dimma över mig och jag hade inte en chans att stå emot. Gång på gång byggde jag upp för att sen åter igen riva ner utan att egentligen förstå varför. Men så kom dagen då min dotter ställde mig mot väggen och kontaktade frisk och fri, jag förstod då att det är nu eller aldrig. Och där började den verkliga resan. Jag har mött min ångest, rädsla, tomhet och förtvivlan kväll efter kväll i dagar och veckor. Jag har svettats, gråtit, varit arg, vandrat runt huset, legat på golvet utslagen och stundtals trott att jag ska dö. Men jag dog inte och med tiden avtog smärtan och hålet och med tiden kunde jag sakta börja se livet på riktigt.

Jag har ännu inte släppt mitt fokus, min strävan och fortfarande dyker tankar och känslor upp men skillnaden är att jag äger dom, dom äger inte mig. Jag har tagit hjälp och kommer att fortsätta med den hjälpen länge till, för den ger mig kraft, mod och trygghet då jag själv inte litar eller hittar vägar ut. Det var den största insikten jag någonsin gjort, ensam kommer jag aldrig ur detta, men tillsammans och med hjälp är det möjligt. 

Så huset är nu sålt och om 3 månader flyttar vi till ny plats, ny framtid och nya möten. Det känns så spännande.