Rädd för det okända

Jag tänker allt mer på hur vanor och beteenden verkligen kan skapa sanningar och rädslor som man verkligen tror är verkliga. Jag menar dom är ju verkliga i min värld men dom är ju inte sanna i den stora världen. Bara som en sådan enkel sak att komma till insikt med att jag bör inte äta mat på kvällen för sent för då är jag ofta väldigt trött och när jag är trött kan jag inte varken tänka eller resonera på ett förnuftigt och konstruktivt sätt. Vilket då ofta leder till att jag tappar helt mitt förnuft kring mängden mat, vad jag jag äter och på vilket sätt. Vilket då kan leda till att det blir för mycket. Jag äter helt enkelt av trötthet inte eftr behov. Men att då istället äta tidigare skulle ju då minska den här risken, super...då har jag löst ett problem...nä...riktigt så enkelt är det inte. jag har kommit fram till var nyckeln till problemet är men det betyder inte att jag vet hur jag ska göra. För jag måste ju ändra om allt både känslomässigt och vanemässigt, och det är då man inser vad mycket det är somligger bakom ett beteende, jag menar känslor, försvar, behov osv. För när du kommer till stunden då du ska göra det här som insikten har gett dig känns det inte så självklart och behagligt som man skulle kunna tro. Snarare tvärtom, det känns jobbigt , irriterande, vilset, osäkert och bara hotfullt. För helt plötsligt kommer det upp en massa argument som säger att det inte alls är ett bra förslag att ändra och dessutom vem säger att det kommer att bli bättre och så börjar alla ursäkter, bortförklaringar och försvar bara peppra huvudet, och helt plötsligt har man gklömt bort varför man skulle göra på ett annat sätt . Ända tills man står där igen och blir påmind om helvetet, och så pågår det så här dag ut och dag in, vi vet men vi gör inte. Varför...för vi är rädda för det okända..