Säg som det är!

Jag slutar aldrig förundras över att vi är så otroligt rädda för att visa vilka vi är innerst inne. 

Vad är det som har gjort att vi känner sådan rädsla och otrygghethet över att inte känna tillit och övertygelse om att den  eller dom jag har omkring mig tycker om mig ... inte det jag gör, säger, klär mig i eller äger. Utan mig som person, och att när komplingar kommer eller kritik så handlar dom inte om mig som person utan mitt beteende vilket innebär att oavsett om en person blir besviken, arg eller ledsen över något ja sagt behöver det inte betyda att hela jag är dålig, dum, fel och värdelös.

 Mitt beteende var det men inte hela jag, Dvs jag har fortfarande goda och fina sidor kvar, och att personen sa det kanske ibland inte ens handlade om mig utan om hen. Men jag blev den personens slagpåse denna gång. 

Men så går vi där och suger in varenda liten hint om att vi inte räcker till eller duger. Och till slut har vi blivit så övertygade att vi inte längre tror att någon ser annat eller menar annat. Och genast har vi skapat oss ett skydd mot omvärlden som mer gör oss antingen tillbakadragna och inslutna eller utåtagerade och aggressiva. Allt bara för att skydda oss, men det enda vi får är egentligen reaktioner som går i motsatts till vad vi behöver dvs kärlek, omsorg och tillit. Nä...istället blir det utskällning, klagomål, besvikna männsikor och en stämpel som säger att hen är en såndär jobbig och bråkig typ, lite konstig och speciell.

VI har skapat oss ett utanförskap...

Tänk hur det blir när allt fler och fler blir så här, tänk vad ensamma vi blir, räddare, hotfulla, aggressiva och sköra. 

Resultatet blir allt fler galna handlingar, allt fler självmord, allt fler våldsbrott och ett allt mer otryggt och skakigt samhälle.

Och det enda alla igentligen säger är...snälla gör mig inte illa, säg att jag är värdefull, säg att jag har en meningsfull plats här på jorden, säga att du tycker om mig trots mina brister.

Varför kan vi inte bara säga som det är?