som ett barn som lär sig att gå

Ja som sagt något nytt är på väg och något nytt håller på att skapas men just nu känns det varken skönt, kul eller uppfriskande. Nä..just nu är det bara en enda kamp, kämpande och jag känner mig bara så trött och utslagen.

Varje minut, varje timme och varje dag är en ny utmaning och det kostar på.

Jag känner mig som ett barn som håller på att lära sig att gå.

Man har precis insett att världen är större än den lilla yta man har befunnit sig på då man bara kunde sitta. Samtidigt har man också insett att man faktiskt har två ben som kan ta en framåt och då ge både upplevelser och mer frihet i livet. Men saken är den bara att man är nybörjare och efter ett par steg så ramlar man omkull för att man inte har hittat balansen än. Eller så trampar man snett, har för bråttom eller inser inte sina fysiska begränsingar. Så frustration, nyfikenhet och vilja slåss med tålamodet att det behövs tid innan det går att gå helt och hållet och samtidigt ha koll på allt som sker omkring , underlaget och farten.

Ibland snubblar man och reser sig fort, andra gånger slår man sig orfentligt och ibland sätter man sig ner och bara skriker och gråter av frustration och ilska.

Men ger ett barn upp? Slutar ett barn att gå? Reser sig barnet igen? Lär barnet sig att gå till slut?

JAAAA... det är ju det som är så fantastiskt att det som kan se ut som en omöjlighet, det som kan kännas som en evighet och det som kan göra så jäkla ont och få alla andra att tappa andan emellan åt...ja just det blir en dag bara något så naturligt, lätt och självklart.

Men det finns inget barn som började sin väg mot starka, stadiga och trygga ben med att springa på smala stiga med snår, stenar och stubbar utan allt börjar på det absolut enklaste underlaget med så lite saker ivägen för att skydda så mycket som möjligt mot alla fall.

Och så är det just nu för mig, inte ens det enklaste underlaget klarar jag mig ifrån att snubbla på och just nu är jag i det läget då jag har ramlat lite väl mycket och fått en hel del bulor och blåmärken. Så nu sitter jag på golvet och skriker av ilska och frustration. För jag vill inte sitta där , jag vill gå, jag är nyfiken. Jag vill klara mig själv och se vad som finns där borta.

Men jag är så trött bara, att jag skulle kunna sova hela tiden.

Så även denna dag blir en dag fri från hård ansträngning, det är tillräckligt med den som mitt nya blad utsätter mig för.