Tänk att mat kan vara en fiende trots att den ger möjlighet till Liv

Vad är det min kropp säger och vill när den säger ifrån?

När jag känner mig trött, tom på lust,  orkeslös och omotiverad.

I mit huvud ekar det... man kan inte bara ge upp Malin, du måste bara bestämma dig, allting går om man bara vill, ingen annan kan göra det åt dig så du har inget val...

Är du slö och svag?

Jag vet inte.. är jag slö och svag för att jag inte längre orkar resa min kropp, föra den framåt eller stiga upp ur sängen? Det känns som jag har fått stryk och har blåmärken överallt, så fort jag tar på huden värker det. Varenda muskel krampar så fort jag rör mig, i huvudet susar det och jag vill bara sova. Men ändå fortsätter jag , ändå reser jag  mig, ändå går jag upp, går ut, andas luften, tar tag i någon syssla hemma. Jag gör någonting för att övertyga mig om att jag inte är död på riktigt. Men innombords lever jag inte längre, min kropp har gett upp. Jag känner det, den är inte som förut, den orkar inte längre och jag...jag vet inte om det här betyder slutet, och det gör mig rädd. För jag vill ju egentligen inte dö, jag vill ju bara tycka om mig själv som den jag är och våga leva i det. Jag vill ju bara få tyst på det där elaka ekot i mitt huvud som ständigt trycker ner mig och påminner mig att jag aldrig kommer att räcka till... jag vill bara få tyst men jag vill inte dö

Tänk att mat kan vara en fiende trots att den ger möjlighet till Liv

Att äta innebär att jag kan skratta och njuta både med mig själv och min familj. 

Jag kan lyssna och ta in när människor pratar med mig.

Jag kan åka på semestrar

Jag kommer orka att bära Viggo när han vill och behöver, spela spel med Tindra och vara i lekparken och vara delaktig. Vi kommer kunna vara ute i skogen och bara gå runt, leka kull och känna doften av frihet, liv och natur.

Tänk att få träna med ork, glädje och lust, utan att känna att jag håller på att svimma, känna mig snurrig och fylld med mjölksyra innan jag ens börjat.

Mitt tålamod och min empati kommer att finnas och märkas. Och jag kommer att kunna ha ett socialt umgänge tillsammans med både nya människor, vänner och familj.

Tänk att kunna få börja jobba och studera igen, att kunna fokusera och läsa en bok eller tidning  utan att sväva iväg och inte komma ihåg en rad.

Jag kommer självklart att gå upp i vikt och få andra former än dom jag har idag. Min kläder kommer att sitta tajtare och inte hänga och se stora ut. Jag kommer att förändras men jag vet inte på vilket sätt.

Men vägen dit kommer inte att vara lika vacker och skön som det jag nu beskrivit.Den är mörk, snårig, fylld med hinder och mörka skuggor som kommer vilja dra mig åt sidan, föra mig tillbaka och skrämma mig. Och jag kommer att bli skrämd många gånger, jag kommer att gå tillbaka och jag kommer fastna. Men  om jag har målet i sikte så vet jag att jag kommer att komma fram.

Malin år 2010