Tänk dig att du har brutit foten och går till doktorn...

Tänk dig att du ramlar i skogen så pass illa att du vrider till foten riktigt ordentligt, det gör verkligen skit ont... men du tar dig hem. 

Väl hemma tar du av dig skorna och ser att foten är både blå och svullen och värker blir allt värre. Du känner genast att du behöver gå till doktorn för att kolla om foten är bruten, du kan nämligen inte stå på den längre. Du tar dig till doktorn och visar upp din fot, hen tittar lite snabbt och frågar; varför gick du i skogen när du vet att man kan ramla?

Vad svarar du? 

jo... för att jag tycker om att gå i skogen och tänkte inte på att jag skulle ramla. Sen tittar hen lite till och säger att det säkert går över, ta lite smärtis så behöver du inte ha ont, och så kan du sluta att gå i skogen.

HUr känner du dig då? 

Obekräftad kanske, förvånad , dum, korkad, inbillningssjuk, svag... ja inte vet jag.

Du går hem , dagarna går och foten fortsätter värke, det blir värre och du börjar hitta sätt att röra dig på för att det inte ska göra ont, du hittar smarta metoder som gör att du kan åka och handla, ta hand om huset, gå till jobbet och även slippa känna smärtan. Men när kvällen kommer så slår den till som en bomb, när du börjar koppla av, när allt är lungt och tystnaden lagt sig. Då kommer att känslorna och du kommer inte undan.För det gör så jäkla ont att du skulle göra vad som helst bara det försvinner för ett tag. Efter några veckor börjar du märka att det här påverkar ditt liv och din vardag. 

Mycket av dagarna går till att först och främst göra dom här sakerna som ser till att smärtan inte märks av och dessutom tar saker och ting längre tid och du börjar få andra besvär pga att du har kompenserat för att kunna vara delaktig i livet.

Till slut går du till doktorn igen och berättar att det inte gått över utan blivit värre plus att andra saker har tillkommit. 

Vet du vad hen svarar? 

Du kanske ska äta lite starkare tabletter och sen tycker jag det verkar som du har den där diagnosen hypokondri dvs inbillningssjukan... du har dom typiska tecknen och det brukar börjar precis så här. Men det finns medicin för det som du kan ta.

Nu börjar du fundera på om du är helt dum i huvudet, du har ont, du kan knappt gå, du har provat olika saker och nu är du tillbaka och det enda du får är en diagnos och tabletter. Trots att foten är trasig, men hen tittar inte, tar sig inte tiden att lyssna på hur den känns och hur den förvärrats. Det enda du har fått är någonting som tar bort det du känner samt en ursäkt i form av diagnos som förklarar dina nya beteenden. Men allt kommer att fortsätta för din fot är fortfaande trasig och så länge den är det kommer allt att fortsätta, men om doktorn skulle ge dig sin tid och titta  på den så skulle det troligtvis bli bättre allt annat.

Nu är det inte riktigt så här, för skulle du komma med din fot skulle den röntgas och ev opereras om den var bruten för det är ju självklart att något är fel  som måste ordnas när en fot är blå och svullen, det kan ju leda till nedsatt funktionalitet till slut. 

Men när du har gjort illa dig inombords i hjärta och själ då är det precis så här det går till. När det värker, smärtar, när livet inte länrgre ligger i dina händer. Utan när din psykiska hälsa har försämrats och på så vis förhindrar dig att kunna leva fullt ut då får du svar som dessa.

 Men såret och problemet kvarstår och vi fortsätter må dåligt. Alla undrar varför  inget blir bättre trots tabletter, diagnosr, behandlingshem mm.

Det är inte det det handlar om ... det handlar om att läka det som är trasigt då kommer allt det andra också att ordna upp sig