tankarna bakom en ätstörning 2010

Jag mäter mig och jag väger mig.

Jag planerar och  planerar.

jag kryper in allt mer  och mer i  min värld, i en kropp som nu tillhör och styrs av någon annan än mig. Jag Malin Blomquist finns inte längre. 

Jag vill klara allt som ingen annan klarar, för jag vill vara unik och jag vill vara ensam. Det finns inga vänner , det finns inga människor som bryr sig om mig på riktigt. Allt är bara ett spel för gallerit, allt handlar bara om att hålla sig inom ramarna, inom komfortzonen. Stick inte ut, tro inte att du är något, varför kan du inte vara, göra, tänka som oss andra, varför kan inte du bara vara normal som vi  andra. 

Accepterar man spelreglerna och följer dom då har du "vänner" men kliver du lite snett då är du såld, jag vill inte vara så, jag vill vara jag men det är inte ok.

Jag sätter upp mål varje dag för att något att sträva emot som sen på kvällen kan bekräfta mig och ge mig en känsla av värdefull meningsfullhet. Jag jobbar varje dag på att uppfylla min egna mål. Varje morgon kommer ett nytt litet mål och krav, det blir allt fler  och dom blir dessutom allt tuffare. Men jag måste klara av det för jag vill så gärna känna mig nöjd, duktig och meningsfull innan jag somnar.

Samtidigt som kraven höjs börjar jag känna mig allt tröttare, jag hinner inte allt jag vill och måste och det ger mig ångest och bestraffning. Jag kryper in allt mer och stänger ute världen för dom stör mig i mitt arbete, dom ställer krav som är meningslösa, dom försöker ta irfån mig det som ger betydelse, dom försöker lura mig att det finns något värdefullt där ute. Men det tror jag inte på, tänk om dom bara kunde hålla käften och dra. Dom fattar ingenting, dom tror dom vet så mycket, dom tror att dom hjälper men det gör dom inte. Det enda dom gör är att ställa till det.

Dom vill att jag ska sluta för att dom mår dåligt av att se mig men dom fattar inte hur dåligt jag mår, och hur mycket värre det blir när dom talar om för mig hur dåligt dom mår av att se mig. Alltså kan man säga att jag förstör deras liv, varför ska jag då kliva ut ur min lilla värld som ger lite lugn och ro och mening för en stund. Jag kommer aldrig att kunna göra dom nöjda, kunna behaga dom  för jag orkar inte vara som dom vill och jag vill inte det heller.

Om dom bara vågade lyssna någon gång, dom tror att dom gör det men det slutar alltid med att dom säger; Men du måste förstå...... och så har dom ett utlägg om hur jag ska vara, känna och agera

Jag vill inte, kan ni inte fatta, jag vill inte

jag litar inte på er och jag vill inte dela för det kommer bara att kastas iväg det jag känner....

Vad är Malin och vad är Anorexin?

Malin                                        

• Tycker om att träna allt möjligt
• Blir glad av att vara kreativ
• Mat är både gott och nödvändigt
• Dieter är värdelösa, varierad kost är det mest hållbara
• Jag älskar att gå upp tidigt och möta dagen med en promenad eller löprunda
• ibland vill jag sova lite längre
• Att skap och finnas för andra människor är min livspassion

Anorexin:

• Allt som går att känna på kroppen är fett
• Täning måste äga rum oavsätt om jag mår dåligt, är trörr, hängig eller verkligen inte vill
• Äta kolhyderater är förbjudet och dåligt
• Mat är något jag förtjänar och behöver jobba mig till
• Jag måste röra mig varje morgon innan frukost annars är jag slö
• Varje dag måste jag göra något praktist
• Tv får jag bara titta på efter 18.00
• Stora lår är äckligt
• Jag har ett runt och fult ansikte
• Maten tröstar mig och straffar mig
• Träna minst 2 ggr / dag
• mat gör mig smutsig
• Träning rensar mig
• Kräkas rensar mig från skit och den fysiska smärtan tar bort den själsliga smärtan för en stund
• Jag vill se skelettet
• Jag vill vara osynlig
• jag vill visa min tomhet

Så här olika är det mellan den riktiga malin och den sjuka. Men det riktiga finns alltid där, bara att när anorexin har kidnappat huvudet så är det dom tankarna som är sanna och okcås skpara ett liv där efter.