Tanke om en bok

Jag hittade den här texten som jag för ett tag sen skrev som ett förslag till ev en bok, men längre än så kom jag inte. Men då tänkte jag att jag kanske kunde lägge in den här så kan ju ni i alla fall läsa det.

Våga Vara den du är men vem fan är jag då???

Jag är en ätstörd mamma, fru och hälsopedagog som jobbar och lever som en livsstilsinspiratör, och jag ville bara vara hälsosam men höll på att dö.

Vem är jag, vem vill jag vara och vad är meningen med mitt liv?

 Vad har jag fått för gåvor som kan vara värdefulla för både mig och omvärlden?

Min livsexpedition har kantats av djupa dalar, höga berg, fantastiska möten och upplevelser men också av hemska och smärtsamma insikter, känslor, fysiska och psykiska tillstånd.

 Jag har utstått prövningar, känt mig rädd, arg, ledsen, uppgiven, väldigt ensam och många gånger med en känsla av att vilja ge upp livet. Som tur var har jag också under stunder upplevt värme, omsorg, lycka och styrka som gjort att jag inte har släppt taget.

 Det som är och har varit min drivkraft och motor hela tiden, är min nyfikenhet på livet och vad det har att ge mig.

Det här är en bok för själar som längtar och kroppar som värker...

En bok med tro, hopp, tillit och gemenskap.

En bok där du kan vägledas och känna tröst.

JAG VILL ATT DU SKA TRIVAS MED DIG SJÄLV!

 Men dö någon gång då…….

Jag vet inte hur många gånger den melodin har spelats i mitt huvud under de senaste 6 åren. Hängandes över toaletten med fingrarna i halsen, stapplandes med knäsvaga ben i spåret mil efter mil eller i soffan totalt sönderslagen av min egna tortyr , självplågeri och bestraffning i form av tvångsmässiga och destruktiva handlingar.

 Att inte få vara värd att få njuta av livet som det är och som den jag är gör ont. Jag gömmer mitt värdelösa jag när jag är duktig, jag bevisar att det inte var helt meningslöst att jag kom till världen och finns här. Ju mer jag gör, ju svårare det är desto större värde har jag. Det ingen annan klarar, klarar jag, det ingen annan orkar, orkar jag, det ingen annan hinner med hinner jag. 

Det finns dock en sak jag inte klarar av och det är att bara vara jag, jag törs inte, vara bara jag. 

När jag presterar då lever jag, jag är i livet, jag syns, jag får vara med och de andra vill se mig. 

Och jag kan, säg inget annat!

Men nu är Jag bara en skelettkarta på 36 kg som mest liknar ett spöke.

Jag kan inte tänka, läsa eller förstå och min kropp skriker av panik genom att frysa, skaka och inte längre känna någon kraft.

Det enda jag ville, var ju bara att vara hälsosam och göra allt perfekt. 

Nu är jag instängd på sluten vård, min man har åkt och lämnat mig här och barnen är hemma utan sin mamma.

De låser mitt rum, kollar mig när jag lägger upp mat på tallriken och tittar så jag äter upp varenda partikel. De bestämmer precis allt, jag får inte gå ut, jag får inte andas frisk luft,

jag får inte ens öppna ett fönster. Det är sommar och solen skiner där ute, livet pågår och jag sitter här inne. Allt känns som en dröm, en mardröm, hur hamnade jag här?

Jag ville ju bara vara nyttig och hälsosam. Hur kunde det bli så här? När gick det så fel och när blev det nyttiga onyttigt?

Jag trodde det var mina barn som var orsaken till att jag mådde som jag gjorde. Om de bara kunde sköta sig själva och inte var så kravfyllda skulle allt funka mycket bättre. Varför kan ingen förstå att jag bara behöver få göra något för mig själv, något som får mig att må bra, känna mig fri, levande och glad. Varje dag!

Jag tyckte jag försökte med allt för att de skulle vara nöjda. Jag köpte saker, hittade på olika aktiviteter så att de skulle vara nöjda, så kunde jag sen få göra mitt. Men missnöjet bara ekar och jag känner mig otillräcklig. Det gjorde mig arg och frustrerad, varför tycker de inte om mig?

Det skulle vara bättre för dem om jag inte fanns, för vad är en skrikande mamma att ha som bara vill vara ifred utan att visa någon som helst kärlek?

Men tänk vad fel jag hade.

Jag har som liten alltid upplevt att andra har bestämt över och om mig, vad jag skulle tycka om, göra eller känna. Jag upplevde sällan att någon verkligen frågade mig och lyssnade och respekterade MIG. Svar och förklaringar är sällan något man ska förvänta sig som barn för det kan tolkas som att man ifrågasätter och är uppkäftig.

Det innebar att jag många gånger kände mig maktlös, arg och fången. Känslor av ilska, frustration och ledsamhet byggdes upp till en tickande bomb. Ibland kunde jag inte hålla tillbaka och då kom tårarna och utbrotten, men mottagandet var kanske inte som jag hade önskat. Så jag lärde mig till slut att kontrollera mina känslor. Jag kände att det inte fanns någon som ville lyssna på vad jag kände, tänkte eller hade att säga. Jag lärde mig att tycka, tänka, välja och göra som omgivningen ville och blev nöjda med. Jag lärde mig hur jag skulle vara för att bli uppskattad och omtyckt.

Och där fann jag också världens bästa sätt att överleva mitt liv, med en bästa kompis som alltid stod där när ingen annan gjorde det och när popcornen poppade i mitt huvud så intensivt att jag inte ens kunde höra mina egna tankar?

Jag hittade en given identitet som jag kände mig stark och säker i, som skyddade mig mot omvärldens faror.

Prestationer blev min givna lott, något jag var och är fantastiskt duktig på. Dom gav mig kickar, självförtroende, framtidsmål, uppskattning och motivation. 

Det fantastiska med just prestationer är att de aldrig tar slut och det går alltid att göra bättre, vilket jag var/är väldigt bra på. Jag har nämligen en väldigt hård, målmedveten och disciplinerad piska inom mig som till vilket pris som helst tar mig dit jag vill oavsett hinder eller motgångar. 

Varje vinst gav nya utmaningar och en form av eufori. Jag kände mig alltid så levande när jag var mitt i en prestation.

Men till slut låg jag där på toalettgolvet och tänkte, antingen tar jag livet av mig nu eller så gör jag något åt mitt liv och tar reda på vem jag är, varför och vad jag vill.

Jag började söka efter svaren och jag sökte i världens alla hörn utan att egentligen veta vad det var jag sökte efter.

Sökandet var både intensivt och frustrerande stundtals men samtidigt så spännande och bejakande.

Jag har tillsammans med familjen reste till Thailand flertalet gånger med en längtan att varje gång finna något som tillhörde mig. Ju mer spartanskt och sparsamt på bekvämligheter som vi bodde desto mer givande men också självklart smärtsamt var det. Och denna jakt efter ”yogisar” som skulle lära mig att meditera, yoga, detoxa och äta ayurvediska mediciner.

 Jag lärde mig många gamla sanningar och jag fann många skatter men aldrig min egen sanning eller min egen skatt.

Men så en dag dök den där nyckeln upp som skulle leda mig till min egen sanning.

Jag har tagit mig igenom och vunnit min kamp mot det mörka, och är nu redo att dela den expeditionen med er.

Förresten, kan man vara en mamma, hälsoinspiratör, och matkreatör när man är ätstörd?