Utbränd på att vara perfekt

En sak jag har märkt att jag är rädd för, det är att framstå som perfekt. Den titeln är hemsk för den är helt omöjlig att leva upp till.

 

Att vara perfekt innebär ju att jag ska vara på ett sätt som tillgodoser varenda människa . Hur fasen ska det gå till? 

Alla tycker, tänker och känner ju olika då måste jag ju hela tiden ändra mig för att passa in. Snacka om att till slut tappa bort sig själv. Dessutom att vara perfekt , det handlarr ju inte bara om en sak utan fler, du ska ha finaste utseende, kropp, kläder, hy, hår,träning, kost, vanor, utbildning,semester,hus,jobb,fritid och familj. Ser ni...det är ju hur många kategorier som helst man har att jobba på. 

 

Att vara perfekt i alla kan bara leda till en sak utbränd på att vara perfekt...

 

Jag har försökt att vara det och ja jag tror jag lyckades under en kortare tid att hålla alla bollarna i luften och leva upp till förväntingarna men jäklar vad jag jobbade,  och jag kan säga att jag kände mig aldrig nöjd , lugn, tillfreds eller säker på att det var perfekt. 

För det går ju alltid att göra lite bättre, utveckala lite mer, putsa på detaljer lite mer.

 Jag gick mest runt och var livrädd för att något skulle gå snett, eller att någon anna skulle göra något så att jag tappade kontrollen eller fokuset.  För vad skulle hända om jag inte gick den utbildningen, eller körde det där styrkepasset, eller åt gröt istället för kesella, eller inte städade precis innan jag gick hemifrån...vad som skulle ske....dum fråga, det fattar väl vem som helst. Det skulle bli katastrof, hela min status och självförtroende skulle rasa. Jag skulle ju riskera att bli vanlig dvs inte perfekt, det skulle ju komma fram att jag hade svarta fläckar även jag...och då skulle ingen tycka om mig eller tycka att jag var något.  Själv skulle jag tycka att jag var usel som inte ens kan klara av att hålla mig till dessa enkla saker som ser till att jag är bra. 

 

Ett ostädat hus= att jag är skitaktigt

Hoppar utbildningen= ointelegent

Ingen träning= Dålig karaktär och slöfock

Ingen kesella= Onyttig,tjockis och ohälsosam

 

Ja är det inte så det är? eller har jag fel...jag menar vem vill upplevas så här, inte jag i alla fall. Därför är det viktigt att vara perfekt och inte riskera detta.

 

Ja så har jag levt länge men det kan jag säga att jag inte gör nuför jag kan inte, jag orkar inte och jag har bara inte det psyket eller fysiska förutsättningarna längre. Jag har bränt bort dom och det kan jag säga är inte alla gånger lätt att accepter för jag är en person som kan och orkar... eller jag var i alla fall det, men jag tänker det ofta och jag vill gärna göra det för ibland är jag osäker och rädd för att vara jag, för vem bryr sig om mig om jag bara är jag. 

Ingen...ingen bryr sig om mig eftersom jag inte följer det som alla håller sig fast vid och kan  identifiera sig med och på så vis ta ställning om det är bra/ dåligt rätt/fel.

 För om jag är med någon som lever upp till alla dessa perfekta statusnycklar  ja..då måste ju det innebära att jag också är perfekt, bra och gör rätt. Och det är ju skönt, annars blir det så ensamt. 

Men vad händer när en person som man inom sig tycker om men som inte lever efter dessa, kan man vara vänner ändå eller är risken för att man ska hamna i samma fack så stor och rädslan för att vara där så inbiten att man hellre väljer en anna "vän"...

 

Inte vet  jag, jag vet bara att jag är inte perfekt och jag gör operfekta saker varje dag. Jag kan inte påstå att jag älsakr det men jag har accepterat att om jag ska kunna leva till jag är 70 år måste jag sluta vara perfekt i allt för det tar livet av mig. 

Vissa saker känns inte jobbiga längre men det finns andra som jag verkligen , verkigen får slåss med som sitter så fast i mig och som kanske kommer ta hela livet att göra upp med. Men jag tänker att jag ändå kanske kan vara nöjd med att bara vara "perfekt" i 3 områden istället för 15.

Men det räcker ju att någon säger något som skulle antyda att det där var ju konstigt  eller annorlunda, ja då snurrar det i huvdet och jag vill mer än gärna göra det perfekt för att bevisa att jag faktiskt kan  och är bra. Det kallas låg självkänlsa....

 

Men jag tycker faktiskt inte att man behöver ta bort varenda ambition, strävan eller vilja att göra riktigt bra för det tycker i alla fall jag är meningsfullt och levande att jobba emot. Men inte i allt, hela tiden och för att andra ska se mig, tycka om mig och anse mig värdefull. 

 

Det ska jag göra för att jag vill, har ork, tid och intresse för det.

 

Lätt att säga men kämpigt att leva upp till!