Vad har jag lärt mig om mig själv efter gårdagens Marathon?

Ja, vad har jag nu lärt mig...

Det har nu gått några timmar på denna dag , men för mig har dagen pågått ganska länge. Vaknade nämligen 03.30 i morse och var hur pigg som helst. Försökte sova efterosm jag vet att det är viktigt för återhämtningen men det gick bara inte. Så jag tog vara på tiden och låg och läste och tänkte på gårdagen. Kände efter hur jag kände mig och hur loppet hade varit. 

Det som gör sig mest märktbart för mig är att jag inte känner den här tomheten och utmattningen som jag tidigare gjort. jag har tidigire varit totalt dränerad mentalt, det har verkligen tagit hårt på mitt mentala, och då började jag fundea på varför och vad skillnaden har varit. 

Rent fysiskt mår jag bra, har ont i låren pga av kylan annars är det magen som är lite omtumlad av dels glukosgelen som jag inte brukar äta och själva ansträngningen. Så trots mina mindre goda fysiska förutsättningar så är kroppen stark för en Mara.

Men åter till det mentala... det som skilde min mentala inställning och drivkraft denna gång mot andra var att jag hade en mycket ödmjukare attityd och inställning till mig själ. 

När jag har haft ett mål att gå mot har jag tidigare alltid gjort det med stark viljekraft som har inneburit... till vilket pris som helst ska jag fram och det är bara jag som kan fixa det här, bit ihopp, känn inte efter, bara kör, gnäll inte, njut inte, le inte för det har du inte tid med. Jag har förlorat och missat glädjen i det jag gör, jag har inte låtit min kropp få tala om sin status, jag har tänk att jag är ensam om den här prestationen och dessutom väldigt rädd för att misslyckas.

Igår sa jag till mig själv redan från början...Malin gör det här till en upplevelse du kan och vill minnas. Gå i mål med värdighet mot dig själv, inse att du har gåvor som kommer ta dig runt men det kommer att vara motit stundtals men det har inte med dig att göra, så är det bara.

Jag bestämde mig för att lämna över till det mer spirituella och andliga, så när smärtorna kom, orkan börja tryta och tvivlena eka så förökte jag inte fixa dom på egen hand. Jag la det i händerna på något utanför mig och bad om hjälp att hålla ut, få bort smärtan och tankarna.... och trot eller ej men det funka. Det gjorde att jag inte behövde banka och slå så mycket mot mig och i mig. Utan jag kunde fokusera på att hålla min takt, förlita mig på att jag kommer att gå i mål och att min kropp kommer att hålla även om den känns lite bräcklig just nu. Jag passade på att lägga tankarna på alla som stod och heja, jag tänkte på min vän som också kämpade järnet och som höll ut. Vi hade ju bestämt att vi skulle ta oss in och ses... vi sågs inte för det regna för mycket men vi kom fram.

Så vad jag bär med mig är att jag kan anmäla mig långt innan ett lopp utan att förlora träningsglädjen och skapa stora prestationskrav, jag kan vara målinriktad, fokuserad och envis utan att för den skull inte få  känna glädje, ödmjukhet och tillit till mig själv. Och jag tycker faktiskt att det är roligt att vara med i tävlingar...