Vägen till mitt sanna jag

Vägen till mitt sanna JAG

Att det fanns undanträngda spöken som jag inte kunde se men däremot känna förstod jag. Att mina alltför många destruktiva val var mer än brist på klokhet och att det fanns en djupare förklaring till mina reaktiva ageranden än “ jag bara är sån”  förstod jag också. 

Jag har alltid varit väldigt sökande, förundrad och nyfiken på förklaringar och svar till varför jag blev den jag blev och är. Jag har haft svårt att acceptera meningen; Jag bara är sån och sen rycka på axlarna.

Men jag har inte haft de rätta verktygen för att kunna gå vidare i mina frågor och min utveckling. Det har till slut mer blivit ett jagande och ett sökande på svar utanför mig själv och här kommer den största insikten som skolan och terapin har gett mig och det är att svaren har jag i mig själv. Det finns varken någon person eller plats som har mina svar till mig själv. Däremot kan personer, platser eller upplevelser hjälpa mig och vägleda mig i en riktning som för mig till mina egna svar men för att det ska ske behöver jag öppna vissa ventiler och stänga andra. Jag behöver gå till en plats där bara jag finns, MITT SANNA JAG.

 

Men vägen dit är tyvärr inte lika välvårdad, harmonisk, blomstrande, pålitlig och inbjudande som den var då jag föddes. Vägen har sorgligt nog under livets gång blivit sargad, misskött, omgjord, bevuxen och bebodd av både oinbjudna gäster men också av inbjudna gäster som av någon anledning tagit sig friheten att stanna och bosätta sig. Pga. olika kriser (som naturligt infinner sig i livet) har jag stundtals varit skörare, mer sårbar och mindre uppmärksam gentemot mig själv och min omgivning vilket har lett till att jag också stundtals har överlämnat omhändertagandet av denna väg till dem som har varit på besök. I tron och förväntan på att dom på bästa sätt skulle förvalta och vårda den medan jag försökte överleva livet. 

 

Självklart har dom tagit sig an uppgiften men mer utifrån deras perspektiv och inte mitt. Detta har då lett till att när jag väl ville gå tillbaka till mig själv hittade jag inte eftersom vägen hade blivit omgjord, och jag blev allt mer vilsen. Men för att inte bli helt utelämnad så lärde jag mig deras vägar som jag trodde skulle leda mig till mitt SJÄLV, vilket det inte gjorde och till slut så blev livet en enda röra där jag har sökt, gjort, presterat, kämpat och överlevt i tron om att jag snart är framme.

 

Vad jag istället hade skaffat mig var ett omvärldsberoende.

 

 Genom psykosyntesen har jag förstått att jag är beroende av andra för att känna känslor, för att ha ett värde. 

Jag var toppeleven i skolan som bara presterade utan att jag egentligen lärde mig något. 

Jag är och var det överdiciplinerade barnet som tog allt på allvar, aldrig kunde slappna av, ha kul eller släppa kontrollen.

 Jag är personen som inte känner mina känslor utan kontrollerar dem.

 

 Jag är idag en vuxen kvinna med ett så sårat inre barn som längtar efter att bi tröstad, älskad och ompysslad. Och det är det här lilla barnet som har försökt att göra sig hörd i alla år men som jag inte har lyssnat till och som då har försökt att finna tröst i omgivningen. Men det är först nu som jag förstår att det inte finns någon där ute som kan göra det, det är bara jag själv som kan ge mitt lilla barn det som hon behöver.

Den insikten var en av de tyngsta och smärtsammaste. För hur gör jag och hur vet jag vad som är rätt eller fel för mig utan att någon annan säger det.

 

Jag är rätt modig av mig och gillar utmaningar men att börja känna känslor är och var det läskigaste jag har gjort. Så en av de viktigaste nycklarna till mitt sanna jag som psykosyntesen och terapin har gett mig är att känna känslor, och då menar jag alla former av känslor.

 Att alla känslor är godkända, har lika värde, något att säga och tjänar ett syfte när de blir omhändertagna och sedda.

När jag förstod det här förstod jag också varför jag utvecklade min ätstörning och varför jag inte har blivit av med den.

Efter så många år av terapi, metoder och strategier som skulle göra mig “frisk” så var svaret och lösningen inte mer avancerad eller konstigare än att jag är livrädd för att möta mina egna känslor. 

Detta har gjort att jag har hittat en mängd olika strategier för att kunna kontrollera dem. 

Kontrollen har handlat om både framkallning av en känsla men också förträngning. Jag har också funnit vägar och sätt där jag har använt all den energi som har bildats i mig då känslor som sorg och ilska inte fått kommit ut. Jag har lärt mig att vända allt inåt mot mig själv istället för utåt. Där det ändå inte fanns någon som kunde ta emot.

 

Mitt missbruk är inte brist på kompetens utan en strategi ( väl fungerande  från början) för att kunna hänga med i livet.

När det här kom till mig kunde mitt stora jobb mot mitt livs mål att bli fri mitt destruktiva beteende som skadar mig, förgör mig och tar mig bort från livets skönheter börja.

Jag insåg att jag behöver börja KÄNNA KÄNSLOR, jag behöver få ut min energi istället för att lägga den i mig och mot mig. Jag har tidigare använt min energi genom prestationer, varit kreativ, skapande, duktig och målinriktad. Detta har givetvis gett mig mycket här i livet men det har också begränsat mig, pga. att jag har identifierat mig med dessa egenskaper, som jag genom psykosyntesen lärt mig kallas delpersonligheter.

 

Att upptäcka mina delpersonligheter var både frigörande och skrämmande. 

Att jag ägde så många sidor, att dom tillhör mig och både kunde begränsa mig och tjäna mig. 

Att det är upp till mig hur jag förvaltar dom, tar hand om dom och styr dom och på så vis ger dom ett tjänande eller begränsat värde.

Att det som under så lång tid var JAG, bara är en del av mig öppnade en helt ny värld. Det som gjort mig sjuk är just att jag tagit en del av mig och låtit den regera över hela mig så mycket att de positiva sidorna av denna delpersonlighet istället blivit negativt.

Detta förklarar också striden jag har haft med omvärlden som velat ta bort den delpersonligheten helt med motiveringen att den inte är bra för mig men jag har hela tiden stridit för att den är den och att jag ville ha den kvar. Den tillhör ju mig, det finns väl ingen delpersonlighet som vill sitta i publiken och titta på, alla vill ju vara med och spela i orkestern. 

Men ju mer man avvisar dom desto mer plats tar dom och desto hårdare går dom på, dock inte på ett tjänande sätt utan snarare på ett mer destruktivt.

 

Att börja hitta nya delpersonligheter som dessutom är motsatser till dom som har regerat är tufft. 

Nu insåg jag dock varför jag börjat känna och bete mig som en trotsig tonåring som bara vill göra tvärtemot allt som alla tycker och förväntar sig, inklusive mig själv.

 

Det var så skönt när min terapeut sa att just nu verkar du befinna dig i en “trots” som vi alla någon gång i livet behöver genomgå och den enda lösningen just nu är att härbärgera innan en balans kommer att uppstå. Det som vi inom psykosyntesen kallar syntes. Vilket fantastiskt redskap det blev i denna enorma process.

Tes-Antites blir en syntes!

 

Jag befinner mig just nu mitt i ett ping pong spel mellan min tes och dess antites. Jag håller just nu på att utforska mina olika poler och dess ytterligheter, vad de tjänar mig respektive begränsar mig.

Jag har förstått att båda polerna  tillhör mig precis som alla mina delpersonligheter, att de begränsar mig och tjänar mig. Att den vägen jag behöver gå för att de ska tjäna mig allihopa är via mina känslor.

Så fort jag börjar kontrollera mina känslor genom flykt av något slag tar vissa delpersonligheter över dirigentpinnen och spelar på av bara den och vips så har den delpersonligheten blivit begränsande istället för tjänande. Men genom stillhet och ödmjukhet mot mig själv kan jag plocka tillbaka delpersonligheten i orkestern och på så vis ta över pinnen igen. Men det går absolut inte med våld, ilska, tvång eller bestraffning, då blir det bara värre.

 

Så min vägvisare men också transpersonella kvalité jag behöver mer utav, träna på och som hjälper mig med min orkester är just nu KÄRLEK.

Fokus och uppmärksamhet på kärlek ger empati, ödmjukhet, acceptans, förståelse och mod till att härbärgera i stunder av smärta.

 

Jag har gjort en fantastisk resa, en resa som har räddat mitt liv, gett mig liv, en framtid och massor av möjligheter. Jag kommer att vara på resande fot hela livet och det känner jag med glädje och nyfikenhet.

Jag åker fortfarande fast ibland, jag tar fel väg och tappar bort mig men det finns hela tiden en ledstjärna som lyser starkt och som hela tiden hjälper mig tillbaka.

 

Psykosyntesen är ett synsätt som ser hela mig, min dåtid, nutid och framtid. Det synsättet skapar en helhet och ger mig trygghet och en känsla av fullständighet.

 

Min terapi har varit fantastisk då terapeuten har lotsat fram mig till svaren istället för att försöka ge mig dom. Efter varje gång har jag alltid känt mig lite helare och fullständigare.

 

När jag började kom jag med ett pussel där bitarna låg i en låda bredvid en tom tavla. Jag visste varken vilken bit jag skulle börja med eller hur det skulle se ut. Men varje träff har satt en bit på tavlan och ibland flera på en gång. Så sakteliga har en bild börjat visa sig om hur tavlan kan komma att se ut. 

Pusslet är inte färdiglagat men jag vet idag hur det ska se ut och var bitarna ska sitta. Jag har lärt mig att pussla på ett lustfyllt sätt, i lagom takt, med mycket tolerans och mod.

Jag älskar livet även de dagar då jag (en del av mig) vill stänga in mig och inte möta världen och det är en vinst för mig att veta att det bara är en del av mig som känner så just nu och när det är dags så finns det sidor som vill och får träda in som också tillhör mig.