VÄgen ut leder inåt igen

När jag var inlaggd på löwenströmska träffa jag många fina tjejer där med mycke kloka tankar om livet. En dikt jag fick med mig som verkligen talar för hur det är att leva i, med och ta sig ur en ätstörning är denna. Läs den och känn in, för den säger så mycket.

VÄgen ut leder inåt igen

Du som var säker på det mesta, käftade emot natten.

Du höll ditt huvud över ytan,DU kunde nästan gå på vatten.

Nu har din stora vida värld krymt till ett rum, dina knogar är så  vita, ditt grepp om livet så hårt, hjärtat slår med en knuten hand.

Att bara andas är svårt, och du är rädd för att leva och lika rädd för att dö.

Men mest rädd för att bli galen och sakta smälta bort som snö.

Det som håller dig tillbaka bjöd du in med öppen famn.

Du är din egen fångvakt.

Fruktan stal ditt namn.

Vägen ut leder inåt min vän, vägen ut leder inåt igen.

Och detta måste få ett slut, så kom följ mig vägen ut.

Så här ligger du förstenad men det här är inte du, det är din rädsla som har snärjt dig och haft dig inlåst så länge nu. Men någonstans långt inom dig finns en känsla du glömt bort, som en trygg inre glädje. En tro av en sällsynt sort, en frihet i ditt inre. Där du är den du vill vara. Där finns allt det som  du saknat. Där fins lugnet du vill ha och du vet ju var du är nu men inte vart du ska härnäst. DU måste gå rätt genom elden där det smärtar som mest.

Vägen ut leder inåt igen, du förtjänar att vara lycklig, du har rätt att ha en dröm.

DU förtjänar känna lust igen och ta dig ur detta rum.

Blunda för alla andra, låt dom falla ner, dom är säkert lika rädda, fast dom inte tror någon ser.

Så möt mig på din tröskel och våga titta ner, det du ser som en bottenlös avgrund är en liten springa, inget mer så kom och räck mig handen, släpp ditt kramaktiga tag.

Kom och kasta dig helt handlöst och fall fritt ett litet slag.

Vägen ut leder inåt .

Min vän vägen ut leder inåt igen och det är bara ditt beslut

Så kom följ mig vägen ut....