Varför är känslor så läskiga ibland? År 2011

Ibland finns det inga ord kvar, bara känslor. Och så känns det för mig just nu. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra, det är helt blankt. Jag har inget att ta i eller gå emot. Mina krafter, min lust, ork och driv är helt slut. Jag känner mig ledsen, trött, tom, ensam, maktlös och otroligt sårbar.

Attinte haft något hem där du hör hemma, får vara i eller äga sätter gung på hela tillvaron. Ju längre det pågår desto större och fler blir konsekvenserna, för du tvingas möta människor på ett sätt och en nivå du annars inte behöver. Du tvingar fronta sidor hos dig och känslor som både andra och du själv väcker. Men du kan inte avfärda dessa människor eller gömma dig/dom i någon trygg liten box för den finns inte längre.

Man kan helt klart konstatera att det finns en behovstrappa som vi människor klättrar på. Och det går definetivt inte att hoppa över ett steg för att komma högre upp. Är ett behov på trappan inte fullständigt kommer du inte vidare förrens det är tillgodosett. Detta innebär att trygghetsbehovet har just nu för mig inte varit uppfyllt vilket gör att jag inte kommer vidare till dom nästa stegen som är det sociala och självförverkligandet av mig själv. Min tillvaro handlar just nu bara om att finna tillfredställelse i att ha någonstans att sova över natten och mat till familjen. Andra önskningar är bara att lägga åt sidan för när det är genomfört är alla krafter slut. 

Jag befinner mig på en plats jag tidigare inte varit på vilket innebär att energi och engagemang handlar om att ta reda på hur jag ska förhålla mig till det som gäller här i form av livsmönster, normer, regler, rutiner och förväntningar. 

Så här kan det kännas att flytta och bo på en annan plats, ett annat land , bland nya människor och i en annan kultur.

Ibland känns det som att mitt liv bara går på en autopilot, dvs jag bara följer med utan att styra, reflektera, stanna upp eller bryter riktning, men rädslan är för stor för att stanna piloten.

Men idag är det som en spärr har lossnat, jag har hittills inte gjort något alls. Jag sov från kl 21.30 igår kväll till kl 10.40 i morse. Och det enda jag vill är att fortsätta sova, fortsätta vara slö, fortsätta vara inaktiv, fortsätta vara så som jag inte "får" vara, jag bestämde mig för att följa den idag och utmana mig i att verkligen inte göra något för att se hur det känns. Men jag klarade inte hela dagen, till slut började jag att diska och sen städa och sen började jag att äta och där bröt allt loss. Tårar, trötthet och smärta samlades och la sig som en stor tunga dimma över hela mig och jag kände mig ful, äcklig, smutsig och en känsla av hat och självförakt växte och längtan att få straffa mig själv började växa. jag smutsar ner mig med hånande tankar som gör mig till slut rädd och liten. Jag vill bara få tystnad, frid och en varm famn men vart finner jag det?

Autopiloten slår på och jag tar till det jag är trygg med just för stunden men som du på utsidan anser är helt idiotiskt...