Varför denna eviga kamp???

VARFÖR DENNA EVIGA KAMP? mot något som aldrig har ett slut.

Det trycker och växer inom mig så mycket att jag känner mig förstelnad.

Mina bena vill inte längre ta mig framåt, dom förmår sig inte göra en enda rörelse.

Den stora tjocka och höga muren står i vägen för livet jag vet finns.

Vart jag än blickar ser jag bara röda tegelstenar staplade till en hög mur.

JAG ÄR INSTÄNGD!

Jag kan se att himmlen är blå, solen som lyser med värme, fåglarna som sjunger och havet som lever fritt. Det finns ett liv på andra sidan och jag vill komma dit, jag vill tillhöra det livet och jag vill leva det livet. Det pågår varje sekund, varje minut och varje timme av mitt liv där ute. Fyllt med möjligheter, chanser, val, upptäckter, möten och känslor.

Men jag kommer inte dit, jag når inte fram.

Jag står på den brända gräsmattan och funderar över om jag ska göra ett försök och våga misslyckas men också kankse lyckas. Men modet lägger sig, för när jag ser höjden på muren..... den är oändlig

Jag har tappat räkningen på hur många ggr jag har bestämt mig och börjat klättra och lagom till jag har nått toppen har jag fallit ner.

Jag är inte längre svag men det är något som fattas mig för att jag ska komma över. Det känns som att jag har fastnat på en platå där livet finns men inte den fullständiga friheten . 

Tårarna och förtvivlan vill ut och frigöras.

Mitt bröst skriker av smärta.

Snart faller jag rätt ner igen och då sköljs jag av den kalla tomheten som sen sakta äter upp mig.

Jag håller på att förlora någon. 

Någon jag lever för och någon som ger mig en känsla av gemenskap.

Men vem är den någon och vad händer när någon inte längre finns?

Är det jag som är någon eller är det en del av mig eller är det du lilla demon som har styrt mitt liv.

Jag vet inte, men det skrämmer mig....