varför tränar vi egentligen?

Träning... vad handlar det om egentligen?

Är det att slå rekord, ha bästa tiden, göra den tuffaste tävlignen, klara sig igenom utmaningar eller att ständigt bara söka bekräftelse och identitet?

Idag har löpning mer blivit en status och trend mer än något du gör från hjärtat som en del av dig, som en livsstil eller som något som fyller en inre funktion i ditt liv. Allt fler springer för att få vara en del av en trend, för att känna att dom gör det som är bäst och mest effektivt för kropp och utseende. Många springer och anmäler sig på lopp efter lopp, allt för att höja ribban, tänja på gränser och sätta stämpeln i pannan jag kan något som du inte kan..

Men vart tog själva glädjen vägen, vart tog den här genuina glädjen att i sin ensamhet ta sig ut och bara vara ett med sin kropp för en stund och bara njuta av att kunna driva sin kropp framåt , njuta av naturen, rensa sina tankar och tanka på ny energi?

Vart tog den egna motivationen vägen som inte handlar om att lägga upp träning efter en prestation, att varje pass måste var planerad, fokuserad och målinriktad för en förväntan man satt på sig själv och som man även har utlovat till omgivningen?

Vi tränar i dag som elitidrottare, vi tror att vi kan göra tider och sträckor som dom som jobbar med idrott gör. Vi tror att vi kan få resultat som dom som har byggt hela sitt liv efter sin idrott. vi glömmer att vi har jobb, barn, hus och annat som gör att vi inte kan sova så mycket som behövs, vila så mycket som krävs, äta det som skapar förutsättningar och vi tror att det är så himla enkelt.

Är inte det att nedvärdera en elitidrottares kompetens och talang, det är lite som att säga att jag tänkte bygga det här huset på samma tid som en snickarfirma och dessutom få samma resultat. eller varför ska jag gå till doktorn och be om råd, jag kan nog göra en bedömning själv.

Vi sätter oss själva i klistret och dödar något som är bra för oss pga av att vi till slut kommr att köra slut eller sätta oss på skador, eller så kommer vi att brytas ner psykiskt för att vi allt för ofta kommre att känna oss misslyckade pga att vi inte når fram som alla andra.

Nää.. pröva och se hur det skulle kännas att bara ta på sig skorna, gå ut i skogen och spring en sväng utan klocka och telefon. Lyssna till skogens alla ljud och känn hur du bara är ett med din kropp.

 Kom hem , duscha och njut av det du precis gjort mot dig själv utan att tala om det för världen eller värdera din insats, bra/dålig. Utan bara va i det... för det är vad jag tror kommer att vara den mest hållbara träningen