Visste du att leva med en ätstörning är som att...

Visste du att leva med en ätstörning är som att ständigt vara besatt av något ondskefullt, som strider mot människans natur, dvs föda är en förutsättning för liv. Men med en ätstörning i huvudet så är principen föda dödar. visst låter det galet... ja det är det också. Men vart kommer den här demonen ifrån? han finns ju hos alla på något sätt annars skulle vi ju inte ha så mycket fixering och ångest kring mat, dieter, kropp och nyttigheter. Tänk själv.. hur sunt låter det att leva på soppa, äta efter ett shema istället för tillgång, behov och smak. Varför denna princip, jag måste hålla igen...

Jo säger säkert du... det är ju skillnad på mig som har några kilon på mig... jaha och varför har du det? dom kan ju inte direkt bara ha hamnat där utan att du gjort något. Antagligen har du gjort tvärtom än vad demonen anser, du har ätatit mer istället så att du blir sjuk för den skull. Du har ätit enbart av tröst och lustar för att han sen ska få komma in i din hjärna och tala om hur fel du gjort, hur äcklig och oduglig du är och hur mycket bättre du och ditt liv skulle vara om du bara slutatde att äta och tog kontroll över maten. Och du börjar geast känna ångest och föräkt och rädsla av maten. Du vill inte känna alla dom där jobbiga känlslorna , höra den där ständiga rösten om hur du borde låta bli. Så desperat börjar du hoppa över måltider, eller tar dig an en diet som gör att du inte behöver göra val och på så vis konfrontera rösten som maler. Kvällen kommer och hungern är som besatt, hela dagen har du varit lyckad och inte ätit, du känner dig duktig och tycker du borde få äta något. Du tar dig något och känner att du skulle kunna äta hur mycket som helst, vilket du gör. Och sen ligger ångesten där dag ut och dag in. Du svälter omedvtete om dagarna och till slut fixar du inte det och så äter du. Du går inte ner i vikt trots att du anser att du inte äter något alls... ja är det någon som känner igen sig ?

eller så kör du dieten, du går ner och sen efter två veckor får du äntligen äta igen och ja.. vad väljer du... antagligen inte dieten igen utan allt annat...varför då...för att det inte funkar och du känner dig värdelös igen.

För vissa fortsätter det här, för vissa så är det skönt att känna hunger, smärta och snurr i huvudet, för en del handlar det mer om en demon som är enorm inombords, som aldrig slutar mala, aldrig slutar trycka ner vilket ger enorm ångest, panik, förvirring och smärta. Vilket leder till att all fysisk smärta är avkopplande för att den tar bort den inre. För dessa människor blir maten ett livshot, för den så blir avhållsamhet av mat enda möjligheten till att leva. För den så dödar maten...

Visste du att det starkaste gemensamma dragen hos människor med en ätstörning är att dom är otroligt starka personer som samtidigt är väldigt känsliga, taskig kombination va...

Dom är lyhörda för vad omgivningen behöver och väldigt ovana att själva känna och uttrycka sina behov. När krav och press kommer vill dom ta kntroll genom maten.  Ofta är självkänslan ganksa låg dessutom.

Ja ... det här beskriver mig precis...

Jag är väldigt stark, driftig, envis och målmedveten vilket gör att jag kan uppnå mycket och slåss för det jag vill och tror på. Jag kommer  och har kommit väldigt långt på det men... min känlsig het och taskiga förmåga att inte känna mina behov gör att jag har gått över gränsen. Vilket även blev på min träning och mat, min styrka och min förmåga att stänga av mina behov gjorrde och gör fortfarande att jag kan utsätta mig för smärta och avhållsamhet som inte är mänsklig och som gör mig sjuk. Dessutom är jag väldigt lyhörd på min omgivning så jag känner in varenda liten grej även fast jag önska att jag inte gjorde det, men jag kan inte stänga av. 

Så hur gör en sån som jag av livet när mina egenskaper som samtidigt kan ge mig framgång och ett rikt liv också kan döda mig? ja vet inte... jag slåss fortfarande och ibland känner jag mig ledsen och uppgiven för jag känner att hur jag än gör så blir det fel. Min styrka blir glad när jag har många bolla i luften, lite motstånd och lite att obba mot samtidgt som min känslighet skriker efter lite pauser för att hinna med och känna. men det blir ju tråkigt att pausa mitt i toppen.  Och till slut så brakar kroppen för att jag inte kände in min a behov. Och så här går det runt för mig...

Ja... det enda jag vill är att lea, uppleva, ta vara på möjligheter, känna alla mina känslor och våga vara den jag är varje dag... men ändå finns den där lilla mörka demonen där som en liten skugga och småviskar i mitt öra  dagligen. Du kommer aldrig att klara det här, du duger inte, du är en bluff, du kommer inte orka, tänk om du misslyckas, du vet att ingen bryr sig om dig, du vet att snart kommer du få tillbaka, du vet att det är bättre att ge upp då behöver du inte bli sårad ...

Tänk att höra det varje dag samtidigt som jag ändå tar mig an och gör allt... inte konstigt att jag till slut känner mig utmattade och bara ger efter och gör ett destruktivt val. Bara för att få tyst, inte för att jag vill, jag vill bara få tyst en liten stund....